" Från villan stupar det brant ner mot det svarta mälarvattnet. Såhär dags är husen runtomkring er dolda bakom en tjock, vit dimma. Det känns som att ni är helt ensamma, som att tiden har stannat upp för en stund. Du ställer ut resväskan i hallen. En dov duns när du släpper handtaget lite för tidigt.
"Var lite tyst", ropar din fru från köket. "Barnen sover."
Din ryggsäck är överfull. Överallt sticker hårda kanter ut; din bok och ditt anteckningsblock, din penna och vattenflaska. När du slänger upp den på ryggen känner du direkt att du kommer att ha ont i slutet av dagen efter att ha burit runt på den. Du lämnar den ovanpå resväskan, stålsätter dig och så kliver du in genom dörröppningen en sista gång.
Hon plockar fram frukost till barnen med en av dina gamla tröjor på sig och ett förställt uttryck av avslappning i ansiktet. "Ha det så bra på jobbet idag, älskling", säger hon. "Du kan väl handla när du åker hem?"
"Nej, det kan jag inte", svarar du sanningsenligt. Du ger ingen förklaring, orkar inte gå igenom allt igen.
"Du måste köpa mjölk", fortsätter hon utan att lyssna. "Och juice. Sån där som Rasmus gillar, du vet väl vad den heter."
Du rycker på axlarna. "Alla smakar väl likadant i alla fall."
"Han tycker inte det. Du vet hur han är."
Hon har tappat sin mask. Det osäkra leendet fastklistrat på hennes läppar.
"Jag ska inte åka och handla", försöker du igen. "Jag ska inte till jobbet."
Hennes ansikte är upplyst av ljuset från kylen där hon metodiskt kollar igenom hyllorna i brist på något annat att göra. I det disiga morgonljuset hade hon nästan kunnat se ut som förut, men i skuggorna som bildas i ljuset från kylskåpet kan du läsa om allt hon varit med om de senaste fyra åren. Inte för att du egentligen behöver läsa i hennes ansikte för att veta.
"Det är din tur att hämta barnen efter skolan", säger hon med blicken fortfarande riktad in mot kylskåpet.
"Nej."
"Jag har inte tid idag. Du lovade."
"Jag lovade ingenting. Stäng kylen nu."
Hon stänger kylen. Sätter sig ner på den höga stolen vid köksbänken. Tungt.
I motljuset från panoramafönstret, på den höga stolen med armbågarna mot bänkskivan och huvudet i händerna, skulle hon platsa på en tavla. I köket som hämtat från en inredningskatalog ser hon liten och malplacerad ut.
"Jag måste gå", muttrar du. "Han väntar på mig."
Det är många timmar än till dess att tåget går. Du vet det, hon vet det också. Hon ser nog hur du famlar efter något, vad som helst, som kan ta dig därifrån.
Du älskade henne en gång, det gjorde du verkligen. Det fanns en gång när du förnekade att du någonsin skulle kunna sluta älska henne, en gång när du hade hatat dig själv oerhört mycket för vem du är just nu. Men det var länge sedan. Det är svårt att älska någon som blivit någon annan.
Det är din enda ursäkt; den ensamma förmildrande omständighet som du desperat håller fast vid för att inte kvävas av en våg av självhat.
Det finns inga ord kvar som kan vända situationen nu. Hennes omsorgsfullt sminkade ansikte har runnit ihop som en pöl liksom den som just nu bildas under hennes haka.
"Stanna", försöker hon.
Du kan inte svara. Din kropp är tung, huvudet tomt. Du är redan på väg någon annanstans och du vill inte behöva ta itu med det du slog sönder innan du försvann.
Hon upprepar sig mellan snyftningar. "Stanna."
Du orkar inte längre. "Nej."
"Jo."
"Jag kan inte. Du vet att jag inte kan."
"Du kan."
"Vi är inte lyckliga."
"Du är inte lycklig", fräser hon. "Du blev rädd när jag slutade vara perfekt för din skull."
"Är du lycklig då?"
"Nej. Men jag kan vara."
"Det kan du inte. Du har glömt hur man är det."
Ditt utspel får henne att tystna. Hon hittar inte något att fästa blicken på, låter den flacka oroligt mellan bordet och köket och dig.
"Förlåt", säger du till slut för att bryta den tryckande tystnaden. "Det var orättvist."
"Det är oke"j, mumlar hon. Du ser att hon är på bristningsgränsen, att minsta lilla skulle kunna få hennes fasad att krackelera. Som så många gånger tidigare önskar du att hon bara kunde släppa kontrollen.
"Du måste veta att det här inte handlar om dig", ljuger du.
"Mm."
"Någon gång i framtiden kanske du också tycker att vi gjorde rätt val."
"Vi pratar om något annat nu."
Hon reser sig upp, drar den tårblöta luggen bakom öronen.
"Vill du ha kaffe?"
Frågan kommer så oväntat att du tappar fattningen för en sekund.
"Är det varmt?", frågar du till sist.
"Jag kan mikra det." Av någon anledning verkar det vara viktigt för henne. Du tackar ja, hon häller upp två koppar och ställer dem i mikron.
"När vi först blev ihop stod det alltid gamla kaffekoppar i mikron hos mig", säger hon och stänger luckan. Minns du det?
"Du var aldrig särskilt ordningsam", säger du mjukt. Det är som att hon har glömt vad ni pratade om förut. Kanske är det bäst så, intalar du dig och i småpratet köper dig tid, minut för minut, fram till dess att tåget kommer. De sekunderna av tystnad som uppstår i väntan på att kaffet ska bli varmt är din chans att andas.
"Du kunde inte hantera det, du blev alltid så irriterad", säger hon och öppnar mikron igen. En välbekant doft sprider sig i köket.
"Jag tyckte om det också", säger du trotsigt.
Hon tittar förvånat upp. "Vad menar du?"
"Att ta hand om dig. Att hålla dig trygg."
Ett leende - ett genuint, alldeles äkta leende - fladdrar förbi i hennes slitna ansikte. Nu är det din tur att bli förvånad.
"Vad är det?"
"Det lät så löjligt bara. Som att jag var ett litet barn." Hon flinar och skakar på huvudet. "Du säger så dumma saker ibland."
Hon räcker dig den ena koppen. Ett leende drar i dina mungipor. För ett ögonblick, tänker du, känns allt precis som det gjorde förut. För ett ögonblick vill du nästan blåsa av alltihop, bara stanna här i ett morgondisigt kök med henne och kanske så småningom älska henne igen.
Men lika mycket som du längtar tillbaka, så vet du att ni alltid upprepar er och en dag kommer du att komma och hem till ett hus som hon vänt upp och ner och hon kommer att skrika på dig om hur allt som hände var ditt fel. Och även om det inte händer, så har du tagit för många snedsteg, för många oåterkalleliga beslut. Allt det som ni en gång hade, finns inte längre.
"Jag gör väl det", svarar du frånvarande.
Hon står vid fönstret, har inte sett leendet dö bort på dina läppar. Hennes ansikte har blivit lite mjukare under de senaste minuterna, och hon ser tankfullt ut mot verandan och vattnet nedanför.
"Vi behöver verkligen måla om utemöblerna", kommenterar hon, "de ser hemska ut".
Så lyser hennes ansikte upp lite. "I helgen kanske vi kan göra det?"
"I helgen fungerar inte", svarar du undvikande. "Om vi börjar nu så kommer snön hinna komma innan vi är klara."
"Mm, det är för kallt nu", håller hon med efter att ha funderat ett ögonblick. "Men till våren kanske då."
(Till våren kommer du inte att vara här)
"Till våren kanske", svarar du och tar en klunk av ditt kaffe.
Tystnaden återuppstår. Mälardimman som en fuktig matta.