I dag skriver vi om den omfattande psykiska ohälsan bland unga, ett ämne vi bara måste diskutera mera, som kloka Greta Sjöström uttrycker i huvudartikeln. Vi kan kolla på siffror och tabeller eller bara runt omkring oss om vi vill få bekräftat att alldeles för många mår alldeles för dåligt. Jag kan snabbt räkna till minst fyra personer jag känner som har eller har haft ätstörningar, allt från anorexi och bulimi till mer svårdiagnostiserade varianter. Många andra är uttalat deprimerade eller bara i allmänhet nedstämda, ängsliga, självkritiska, livströtta. Unga av båda kön, men främst tjejer, gråter dagligen, skär sig i underarmarna, försöker ta sina liv eller tynar bort ändå.
Själv var jag nio när jag fick för mig att jag var för tjock och därför började banta, fick anorexi och slängde bort några barndomsår på regelbundna psykolog- och vårdcentralbesök. Ann-Kristin Stoltz på Unga Vuxna kunde dessutom, efter mitt studiebesök konstatera att jag lider av "återkommande, lindrig, depression". Ändå mår jag betydligt bättre än otroligt många andra!
Psykisk ohälsa bland unga är ett individ- och samhällsproblem av enorm proportion, och det tas upp alldeles för sällan i media, politik och skolvärlden. Vi kan inte lägga ansvaret på de sjuka att driva frågan, i synnerhet som de i många fall inte vet själva att de vill bli friska. Vi måste hjälpa dem att skrika efter hjälp. Gärna högt. Nu.