Efter månader av planering, insamling av pengar, pepp och nervositet (mer från våra föräldrars sida än vår) fann vi oss så i vår tids kanske mest omtalade land – där hälften av alla dokumentärfilmer vi visas i skolan utspelar sig. Shanghai i sydöst är, med sina dryga 20 miljoner invånare, Kinas största stad. Vi åkte dit för att göra undersökningar till våra gymnasiearbeten men fick ut så mycket mer: nya insikter, de sämsta matupplevelserna i våra liv, julklappar till hela släkten, nya vänner och känslan av att vi befann oss i en av de där dokumentärfilmerna. Här har vi samlat några dos och don’ts i Shanghai, inspiration, tips och anekdoter från resan.
3 dos i Shanghai:
– Cykla! Det är att hänga livet på en skör tråd (i och med den galna trafiken), men så värt det - och dessutom väldigt kinesiskt.
– Lämnar du aldrig det nyrika, flådiga Shanghai missar du halva staden. Bakom skyskraporna finns vad som närmast kan klassas som kåkstäder. De som bor där är del staden lika mycket som den nya medelklassen.
– Shoppa! Fejkmarkanderna är bättre än kända Nanjing road. Det finns två stora i Shanghai, och där köpte vi alla årets julklappar. Allt från te och teknik till kläder och skor erbjuds till en tiondel av priset på de äkta varorna. Och man ser ingen skillnad!
3 don’ts i Shanghai:
– Dim sum - kinesisk tapas. Mer än hälften av det du får in är oätligt. Beställ hellre bara det du tror dig tycka om, annars blir svinnet stort - eller så får du en plågsam upplevelse i försöket att äta upp allt - som miljöhjälten Sara.
– Kinesiska kroggatan. Här består festen i kort- och tärningsspel, skränig teknomusik och uppvisningar av dansare iklädda läderbaddräkter. Få pratar engelska och dansgolv saknas.
– Oriental Pearl Tower (tornet med bollarna). En turistfälla - utsikten sägs vara fantastisk, men skiljer sig föga från den du antagligen har från hotellrummet. Vyn du vill se och fotografera är inte den från tornet utan på det och övriga spektakulära byggnader på Pudongsidan.
Klyftornas stad
Det var något konstigt med utsikten från hotellrummet. Skyskraporna låg liksom i kluster och områdena emellan dem upptäckte vi aldrig när vi gick ut. – De skulle visa sig vara det många skulle kalla Shanghais baksida. När vi avvek från shoppinggatornas glamour och vandrade bara minuter genom några smala gränder, hittade vi en annan värld. – Små stenhus - trasiga, smutsiga och mögliga. Bråte, kycklingar och barn trängdes på bakgårdarna. En gumma satt på huk och rensade fisk mitt i den dammande gatan. Men baksida är fel benämning. Här fanns en vitalitet och en familjär stämning som de rikare, evigt stålgrå delarna saknade. Shanghai är verkligen klyftornas stad, och vi vet vilken sida vi tycker bäst om.