Hon fick aldrig namnet på dem som hjälpte henne, men Helen Ingerdotter skickar dem ett stort tack.
Det var en kväll i förra veckan som Helen Ingerdotter kom ut från en matbutik inne i Söderköping.
– Jag skulle sätta mig i bilen och åka hemåt. Jag var lite hungrig och hade köpt en chokladgroda med flytande mint i. När jag tog en tugga kände jag direkt att den hamnade i fel strupe. Minten och den kletiga chokladen gjorde att det blev väldigt jobbigt, säger hon.
– Jag fick ingen luft och förstod att det här var allvarligt.
Hon gick ur bilen och började klappa händerna för att få uppmärksamhet. En man – som skulle visa sig vara läkare – reagerade direkt.
– Han började ställa frågor, men jag kunde ju inte prata, bara nicka eller skaka på huvudet.
– Han frågade han om jag fått något i fel strupe och då nickade jag.
En annan man, som arbetade som brandman, anslöt också. De kom fram till att Heimlichmanövern inte var lösningen. I stället bad de Helen att sträcka på armarna och hosta så mycket som hon kunde.
– För mig kändes det som en evighet. Tankarna på att det kunde vara kört var obehagliga.
Av en slump befann sig både en läkare och en brandman på parkeringen.
Metoden funkade. Helen kände hur hon äntligen fick luft igen.
– Läkaren sa att jag började få tillbaka färgen i ansiktet, att jag hade varit blå om läpparna.
– Det var mycket hosta, snor och tårar. Men det struntade jag i då.
Helen Ingerdotter har kunnat återhämta sig efter den chockartade händelsen. Samtidigt tror hon att det kommer att ta ett tag att bearbeta det som hon har varit med om.
– Nu mår jag bra. Men man blir rädd när sådant här händer, man känner att man inte har kontroll på situationen. Det får ta ett tag innan det här lägger sig.
Det var efter att hon hade varit inne och handlat som chokladgrodan hamnade i fel strupe.
Det var en sådan här godisgroda som Helen fick ner i fel strupe.
Särskilt när hon äter kommer tankarna.
– Jag tänker på att inte äta för fort, att inte vara för glupsk. Det är oftast då som det går fel. Jag är jätteglad att jag stod kvar på parkeringen så att jag kunde ta hjälp. Det hade jag inte kunnat göra om jag hade börjat köra. Det är mycket sådana tankar som snurrar i huvudet.
Först efteråt fick hon reda på att det var en läkare och en brandman som hade hjälpt henne.
– Det var tryggt att de pratade med mig hela tiden. De kändes proffsiga, även om jag inte visste vad de hade för professioner då.
"Jag vill verkligen att de ska se det här. Att de får veta hur tacksam jag är", säger Helen Ingerdotter.
Helen fick aldrig namnen på de som ingrep, men hon vill skicka dem ett stort tack.
– Jag vill verkligen att de ska se det här. Att de får veta hur tacksam jag är.