– Det kändes som att något var på väg att anfalla kusten. Arméer av klibbiga djur, säger SN:s fotograf K-G Z Fougstedt.
I juli 2005 exploderade algblomningen i Östersjön och den ostliga vinden gav den gula sörjan skjuts rakt in i badvikarna längs Sörmlandskusten. Z följde fenomenet från ett litet propellerplan.
– Vi fick reda på att det var på väg och skulle ut för att kolla läget, men var inte förberedda på att det skulle vara så mycket. Det såg sjukt ut, men var vackert. Och läbbigt, säger han.
Några dagar senare hade stora mängder alger packats ihop i vikarna längs kusten. 12-åriga Victor Wärn höll andan och drog på sig ett par gula diskhandskar innan han lyfte upp en tjock klump gegga längst in i Söderviken på Femöre i Oxelösund.
– Det var en 20 centimeters djup algkoka i viken. Fåglarna gick ovanpå och åkte man båt gick det mycket, mycket långsammare. Det var svårt att få den att plana, berättar hans pappa Jonas Wärn.
Men det värsta var ändå stanken.
– Det var flera som sa att luktade som ruttnande grisurin. Väldigt få sommarstugegäster klarade av att stanna kvar. Man åkte hem för att det luktade så illa.
På informationscentralen för Egentliga östersjön ringde telefonen i ett. Alla ville veta vad som hände med havet och hur farligt det var, minns marinbiologen Helena Höglander, som numera forskar på Stockholms universitet. Hon var alldeles färsk på jobbet när drevet drog i gång.
– Jag hade bara hunnit arbeta en vecka, men som tur var hade jag disputerat på växtplankton i Östersjön så jag kände igen vad det var för någonting.
Forskarna hade egentligen förväntat sig en kraftig algblomning redan året innan, eftersom det kommit in stora mängder saltvatten i Östersjön via Kattegatt. Saltvattnet är tyngre än bräckt vatten och när det sjunker trycks gammalt fosfor från djupet upp till ytan. Men värmen uteblev det året och det var först 2005 som det fick effekt.
Eftersom Helena satt klistrad vid telefonen dröjde det innan hon kunde se med egna ögon vad som försiggick ute i skärgården.
– En av helgerna mitt i juli var jag tvungen att åka ut till Nynäshamn för att se hur det såg ut. Det var riktigt tjockt och luktade väldigt illa. Jag förstår att folk som bor utmed kusten kan få stora problem när det driver in så stora sjok.
Algblomningen piskade upp en enorm debatt i medierna och larmrapporterna om havets hälsa avlöste varandra. Trosa havsbad klarade sig förhållandevis väl och lockade till och med nya turister som ändrat planerna på grund av algerna. Men ute vid Askö slammade vissa vikar igen, något som fick Trosa-Vagnhärads miljögrupp att kalla till krismöte för Östersjön.
Algerna i vikarna låg kvar i omkring en månad. Senare samma år skrev SN att blomningen är här för att stanna, och kan sänka sommarstugepriserna längs kusten. Någon sådan utveckling har det inte blivit, även om den gröna sörjan brukar göra sig påmind varje år när värmen kommer. Fortfarande är vi säkert många som har lukten av ruttnade alger färskt i minnet.
– Man hade ganska mycket äckelkänslor kring badande den sommaren. De som brukar vara vid badklipporna kom inte dit. Och kom dom var det definitivt inte för att bada, utan för att titta på äcklet, säger Jonas Wärn.