I själva verket hade jag ingen aning. Hipsters, föreställde jag mig, var ett folkslag bestående av innemänniskor man bara kunde urskilja om man själv "var någon".
Några är senare har begreppet har fått fäste i var persons ordförråd. Hipstern har nu mera en egen artikel på Wikipedia och enligt det öppna uppslagsverket är hipster "en undergroundstil främst definierad av en alternativ musiksmak och stora intressen för mode och kultur". Kanske är det dödstöten för en så kallat alternativ stil när den inte är alternativ längre. Om så är fallet verkar det stenkört för hipstern eftersom det nu mera går att köpa surdegssatser på Ica.
I våras anordnades hipsterkurser på Medborgarskolan i Stockholm där deltagarna kunde prova på att leva som en tvättäkta hipster genom att göra egen korv och sing-a-song-writa. Ungefär samtidigt förutspådde experter på United Mindes att hipstern var "död" och lika ute som attributen helskägg och sotarmössan. Experterna menade att "hipster" blivit ett skällsord i vissa kretsar och att begreppet som inramat unga, kreativa människor istället blivit förknippat med ytlighet.
Stilar kommer och går. Woodstock-hippies, Sex pistols-erans punkare, 90-talets Nirvana-grunge, indierockare och pandapoppare. Musik- och klädstilar som utstrålar ett visst sätt att leva och att den här personen har koll, har en tendens att verka väldigt gammaldags när trenden klingar ut. Kommer vi i framtiden raljera om "övervintrade hipsters" och göra filmer om "Bröderna surdeg" precis som fenomenet "Bröderna Hårdrock"? Det har i och för sig nästan redan hänt med serien "Söder om folkkungagatan".
Men när det gått några årtionden har nästa generation en tendens att ta gamla stilar till sitt hjärta. Kommer mina barn drömma om hipstermekkat Portland som min generation romantiserat 70-talshippisarnas Woodstock?Är de kanske stilar olika namn på samma sak? Nya generationers revolt mot gamla sätt att leva.
Nu har filmen "Sånger från Manhattan" premiär vilken beskrivits som en riktig hipsterdröm trots att regissören John Carney gått från superhypead indiefilm till miljonbudgetproduktion i Hollywood. Så stilen kanske är inne i andra andningen och överlever trots att den gått och blivit mainstream?