– Jag har varit iväg och gjort en livestreaming av en begravning i dag. Innan pandemin gjorde vi det inte alls, men nu händer det relativt ofta, säger Thomas Winterquist, som är kundområdeschef för begravningsbyrån Fonus i Sörmland.
Han har arbetat med begravningar sedan 1984 och sett hur synen på dem har förändrats genom åren.
– När jag var ung blev jag upplärd av de som varit länge i yrket och då fanns det inte mycket utrymme för nya idéer. Jag tyckte själv att det var lite konstigt när det började dyka upp andra symboler än kors och fåglar i tidningarnas dödsannonser, men numera känns det bara bra. Att det finns utrymme för att vara personlig, fortsätter Thomas Winterquist.
Numera kan saker som är personliga för den som begravs läggas på kistan. Golfklubbor och fiskespön kan ersätta blommor. Det har även blivit vanligare med musik som är förknippad med personen.
– En sak som förändrats på senare år i takt med att fler nysvenskar begravs här, är ingraverade porträtt på gravstenarna. Det finns inte så många hantverkare som är duktiga på att fotoblästra, men vi samarbetar med några i Baltikum och Kina, säger Winterquist.
Hur man än vrider och vänder på det är det coronapandemin som påverkat begravningarna mest det senaste halvåret. Thomas Winterquist berättar att de som tänkt sig en stor kistbegravning i stället har kremerats och sedan väntar de anhöriga på att det ska bli möjligt att ha en stor, traditionell begravning, på samma sätt som med kista, fast med urna.
– Men askan måste i jorden inom ett år. Annars får man ansöka om uppskov, men det är sällan det beviljas.
Men om pandemin fortsätter, vad händer då i mars, april?
– Vi får se fram i vår. Om man vill skjuta på det får man ansöka hos Skatteverket om det går att skjuta upp ytterligare.
En tydlig förändring över de senaste decennierna är att det görs fler borgerliga begravningar.
– Det har dels att göra med att folk började gå ur Svenska kyrkan, dels med att fler nysvenskar begravs här och att de inte har samma förankring i de svenska traditionerna kring begravningar, säger Winterquist.
"Döden, döden." Så började Astrid Lindgren telefonsamtalen med sina systrar. För att ämnet skulle vara avklarat. Författaren undvek inte att prata om ämnet, till skillnad mot så många andra svenskar, men kanske håller något på att förändras.
I en rapport som begravningstjänsten Lavendla nyligen tagit fram så tänker en av tre svenskar på döden minst en gång i veckan. 34 procent av de 3 000 tillfrågade som utgör underlaget i rapporten tänker mer på döden i dag jämfört med för ett år sedan.
Rapporten "Tankar om livets slut: En rapport om svenskarnas syn på döden, begravning och arv" pekar på att trots att många tänker på döden tycks svenskarna inte prata om ämnet i samma utsträckning. Hälften av de tillfrågade har uppgett att de inte tycker att svenskarna talar tillräckligt om döden.
– Vi jobbar varje dag med att utveckla och bidra till en större förändring när det kommer till hur vi pratar med varandra om stora frågor som livet och döden. Det är viktigt att både prata filosofiskt om liv och död med sina nära och kära, men även om praktiska delar som hur man vill begravas. Detta så att det ska finnas så få frågetecken som möjligt när tiden väl är inne, säger Dennis Rydgren, som är marknadschef på Lavendla.