Johanna Pettersson Björnberg och Admir Merdović är utmanarscouter i Katrineholms scoutkår. Det var där de blev kompisar, och där de började spåna.
– Jag tyckte vi kunde hitta på något, i stället för att åka på Jamboreén i Sydkorea, säger Johanna.
– Dessutom finns det ett nytt scoutmärke om man bestiger Kebnekaise, som var sugna på att ta, berättar Admir Merdović.
Scouter som de är, gick de snabbt från idé till handling. Några veckor senare stod de tillsammans med sin kompis Adam fullpackade vid tågstationen i Kiruna. Nu väntade en busstur till byn Nikkaluokta, följt av en tvåmilsvandring till Kebnekaises fjällstation med full packning.
Under vandringen stötte de på ett par unga engelsmän. Känslan var att de inte riktigt visste vad de gett sig in på.
– Den ena killen hade med sig en plastpåse i stället för en ryggsäck, säger Admir Merdović.
Vandringen visade sig vara jobbigare än planerat. Väl framme i Nikkaloukta bestämde de sig för att ta en vilodag för att njuta av naturen.
– Det finns otroligt mycket att uppleva runtomkring fjällstationen. Vi badade i iskallt vatten, tittade på forsarna och allt var väldigt, väldigt vackert, säger Johanna.
Efter 12 timmars vandring var engelsmännen tillbaka från toppen av Kebnekaise.
– Känslan var att de inte hade koll på någonting. Och om de klarade av det, då tänkte vi att det skulle gå lätt för oss, säger Admir Merdović.
Alltid redo är scouternas motto, så tidigt nästa morgon började färden mot toppen.
De första kilometerna var en ganska lätt terräng, men Adam bestämmer sig för att vända tillbaka. Admir och Johanna fortsätter.
– När man har vandrat ett tag tappar man känslan av att stigen försvinner, och man börjar gå på större stenar.
Efter en lång vandring upp mot toppen når de en säkerhetsstuga. Där möter de en kille som heter Jakob.
– Han kom upp dit själv och blir väldigt glad att se oss. Han har lämnat sin väska i en dal, då den blivit för tung för honom, och bestämmer sig för att hänga med oss, säger Johanna.
Det är nu molnen börjar rulla in, och det blir oväder – snabbt.
– Det blir dimma, och man ser bara fem meter framför sig, säger Johanna.
Trots vädret når de till slut toppen, och tar några bilder.
– Det är klart man var besviken. Vi hade förväntat oss värsta utsikten, men nu stod vi i alla fall på toppen, säger Admir.
Nu börjar i stället resan nedåt för berget. De är genomblöta, och inser att de inte har något kvar att äta.
– Det är nu allt går åt helvete, säger Admir.
– Vi går en lång stund tills vi kommer till en glaciär vi inte känner igen, säger hon.
De har gått ner på fel sida av berget. Det är riskabelt att gå ner på östra leden, utan guide och rätt utrustning. Admir hade täckning på sin mobil och ringer för att få hjälp. De kommer fram till ett norskt nödnummer, som skulle koppla dem vidare, men det tog tid.
– Vi testade att ringa min farsa i stället men han hjälpte inte alls, säger Admir.
Efter en stund blir de uppringda av 112, och får hjälp att ta ut en kompassriktning tillbaka till säkerhetsstugan, som de tar sig tillbaka till.
De börjar ta sig tillbaka ner rätt väg. För en stund så klarnar molnen och man ser ut mot bergen och en rosa himmel.
– Men när vi kommer ner i dalen är dimman tjock. Vi hittar Jakobs väska och äter upp hans rispudding och vandrar sedan vidare. Vi hade inte ätit på sju timmar, säger Admir.
Plötsligt sätter sig Jakob ner. Det har börjat surra i hans huvud och det svartnar för hans ögon.
– Han är helt utmattad, och dessutom har vi ätit upp hans mat, säger Johanna.
De är blöta, kalla och hungriga. De ringer polisen igen.
– Vi får beskedet att dimman är för tjock. Det finns ingen som kan komma och rädda oss, säger han.
Johanna och Admir får i stället leda Jakob ner från berget och bära hans packning.
– Jag var så trött i kroppen. Jag ramlade och snubblade hela vägen ner till fjällstationen, och blev helt blåslagen. Mamma frågade mig senare om jag hade rullat ner för berget, säger Johanna.
– Säg att något hade gått riktigt illa för oss, då hade vi fått vänta till eftermiddagen dagen efter, eftersom dimman inte släppte förrän då, säger Admir.
Den totala vandringen tog dem 22 timmar.
– Jag sätter inte min fot där uppe igen. Fjällnaturen var fantastiskt fin, men själva bestigningen var mycket tuffare än jag trott, säger Admir.
– Jag ångrar inte att jag har gjort det, men jag vill nog bestiga ett annat berg i stället nästa gång.