Mycket handlar om att känna trygghet kring måltiden, både kring vad man äter och situationen kring matbordet. Det är viktigt att det inte blir en kravfylld eller pressad situation, förklarar dietisten.
Som samordnande dietist på barnhälsovården i Region Sörmland upplever Jessica Miregård att många föräldrar kämpar med liknande problem och bekymmer. Ofta handlar det om en oro för att deras barn inte äter tillräckligt och att det i sin tur leder till att matsituationen blir stressande snarare än mysigt.
Men, även om det finns undantag, konstaterar hon att många oroar sig i onödan. Konflikterna och den negativa känsla som förknippas med ätandet är det verkliga problemet, snarare än frågan om tillräcklig mättnad och näringsintag.
– Inom ett barns normala ätutveckling, eller det man kallar åldersadekvat ätande, ryms ganska mycket av det som föräldrar ofta oroar sig för, förklarar Jessica Miregård, som arbetar med barnhälsovård för barn upp till fem år och inom primärvård.
Många upplevda problem är alltså egentligen helt rimliga för barnets ålder.
– Vid ungefär två års ålder blir många barn mer restriktiva, vilket är kopplat till hur det såg ut för länge sen; När barn började röra sig mer bort från sin säkra famn och började upptäcka världen var det en överlevnadsinstinkt att bli restriktiv. För om de hade stoppat allt som kom i deras väg i munnen hade de inte överlevt så länge.
Det förklarar också varför många barn är skeptiska till mat där de inte enkelt kan identifiera alla beståndsdelar, som grytor.
Fenomenet kallas neofobi och dyker alltså ofta upp runt två års ålder och brukar mattas av när skolåldern närmar sig. Jessica Miregård har dock uppfattningen att det kan finnas ett motstånd mot såser och röror och sådant enda upp i tonåren.
Hon anser att föräldrar har två uppgifter: att erbjuda bra och näringsrik mat på regelbundna tider, men också att skapa matglädje. Det sistnämna är en grundförutsättning men kanske det många fokuserar minst på? Ta tillvara på stunden där man sitter tillsammans.
Kort och gott är det inte så att barn inte äter för att trilskas eller för att trotsa. Om det blir problematiskt finns det en förklaring till det, och det är viktigt att ta reda på varför. Då kan man vända sig till sin BVC, som vid behov kan koppla på dietist. Men mycket handlar om att känna trygghet kring måltiden, både kring vad man äter och situationen kring matbordet.
– När man som förälder oroar sig över att barnet inte äter tillräckligt och barnet inte har lust att äta just då händer det att föräldern blir extra ihärdig och det kan i sig få barnet att backa ännu mer och så hamnar man i en negativ spiral, säger Jessica Miregård.
Ett grundläggande tankesätt hon vill skicka med alla småbarnsföräldrar är att: "Den vuxne ansvarar för när och vad som serveras, sedan är det upp till barnet vad av det vill äta och hur mycket."
Faktum är att det finns förklaringar till barnens preferenser och beteenden – som kan vara värda att måna om, enligt dietisten.
– Ofta är det så att barn äter när de är hungriga och har lust, och känner de sig inte hungriga så äter de inte. Medan vi vuxna är mer inrutade och har lärt oss att man ska äta på rutin vid vissa tider oavsett om vi är jättehungriga eller inte.
Genom att truga kan man dels förstöra matglädjen, men man kan också rubba barnens egen aptitreglering.
– Vi vill att regleringen består, den behövs i vuxen ålder så vi kan känna tydligt när vi är hungriga och mätta – för det finns mat runtomkring oss hela tiden och det är jätteviktigt att vi kan känna våra mättnadssignaler. Som förälder kan man behöva öva på att vara lyhörd och att respektera när barnet visar att det inte vill mer mat, eller just då.
Jessica Miregård arbetar som samordnande dietist på på barnhälsovården i Region Sörmland.
Vissa dagar är det kanske mest köttbullar eller potatis som går i, vilket Jessica Miregård anser är helt okej.
– Det är bra att man som förälder ser till att erbjuda en komplett måltid, även om man inte kan förvänta sig att alla delar äts upp.
Om barnet är stort nog att kunna ta mat själv kan det vara att föredra.
– När du som förälder lägger upp mat på barnets tallrik blir det som att du har bestämt hur mycket som ska ätas och får själv en referens för att se om den har ätit tillräckligt eller inte, medan barnet utgår från sitt eget behov. Då kan det vara bättre att lägga upp en liten mängd och ge barnet möjlighet att be om mer.
Jessica Miregård tipsar om "tacomodellen", alltså att servera en komplett måltid uppdelat på olika livsmedel i separata skålar. Och att alltid se till att det finns något som barnet tycker om.
– Och om man har tur kanske barnet smakar på något annat, men det är helt okej om det vid ett tillfälle äter sig mätt på majs om det var det som passade. För man kan inte fastna i att bara servera det barnet vill ha, då blir det lätt enformigt.
När Jessica Miregård och hennes kollegor räknar på kostdagböcker och liknande upplever hon att det ofta ser bra ut, trots föräldrarnas oro. Inte bara när det gäller energi utan också när det gäller vitaminer och mineraler.
Att servera maten var grej för sig, som när du bjuder på tacos, är inte en dum idé, tycker dietisten.
Jessica Miregård tipsar om en slutsats från en dansk forskning om barn och mat: Barn äter sådant de gillar, och gillar sådant de är vana vid.
– Det sammanfattar mycket och är bra att ha med sig redan från matstarten. Som förälder kan man ställa sig frågan: Vad vill jag att mitt barn ska äta? Och då helt enkelt servera det för att ge barnet en chans att vänja sig.
En del upplever att barnen äter bättre på förskolan än hemma. Jessica Miregård ser en förklaring i kravlösheten där.
– Ingen sitter och kollar exakt vad du har på tallriken och vad du får i dig. Man kan äta som man vill och plocka i sig det som passar. Plus att det är barn och vuxna runtomkring som äter – ett barn ska inte behöva sitta och äta ensam. Den sociala biten och att ha förebilder runt omkring sig är en jätteviktig del av måltiden.
Med det sagt vill hon understryka vikten av det sociala samspelet vid matbordet och säger blankt nej till att distrahera med olika skärmar för att få barnen att äta eller sitta still. Precis som till att föräldrar sitter och blippar med en telefon under tiden.
– Det är verkligen inte att rekommendera. Det bör man undvika. Har man hamnat i det kan man behöva stöttning och råd i hur man kan sluta med det. Men har man inte börjat med det ska man undvika det. Skärmarna tar bort fokus från måltiden och vad den ska handla om: samspel, lärande, samtal och att mötas. Men man tar också bort fokus från maten – vad den smakar, hur man känner och vad det är.