Det duggregnar över busstationen vid Stortorget i Katrineholm. De gröna stadsbussarna samsas om hållplatserna när en vit dragspelsbuss plötsligt svänger in. Den hattprydde ingenjören Robert Jakobsson vinkar glatt från förarsätet innan han öppnar dörren.
Inne i bussen är det inte mycket kvar från när den gick i linjetrafik. Direkt efter förarsätet finns ett fullt utrustat kök, komplett med vitvaror och ugn samt bänkskivor i massivt trä. Sen följer matbord, bäddsoffor, bibliotek, elcentral, dusch, toalett och slutligen sovrummet med dubbelsäng och hopfällbart skrivbord. Eller "the master bedroom", som Robert skämtsamt titulerar det.
Men hur kommer man egentligen på att man ska bygga om en 18 meter lång dragspelsbuss till en rullande bostad? Robert slår sig ner vid matbordet där han berättar att planen från början var att han och frun Billie skulle hitta en mer traditionell minibuss.
– Vi var lite stressade i jobbet, hade sjukdomsproblem och behövde en timeout. Vi kom på att vi skulle bygga en husbil eller husbuss. Men priset på minibussar drivs upp av att de är populära att bygga om. Så anledningen till att vi valde den här var att den var billig, säger Robert Jakobsson.
Dragspelsbussen från Scania, eller ledbuss som det egentligen heter, är uppdelad i två sektioner och böjlig i mitten. Innan den pensionerades på grund av sin ålder har den både hunnit vara blåmålad Örebrobuss och rödmålad reservbuss i Stockholmstrafiken.
Den väger 19,2 ton utan packning och har plats för 420 liter vatten i sina tankar under golvet. Med sina 16 solpaneler på taket som ger 3640 watt och ett batteri på 24 kWh är tanken att paret ska kunna vara självförsörjande.
– Vi ska på sin höjd lämna hjulspår, vi ska vara en egen enhet. Vi har ett elsystem för ett litet hus, dubbelglas överallt och två luftvärmepumpar som gör det varmt och gott.
Paret Jakobsson hade som krav att det skulle vara ett svenskt fordon som skulle visa upp svensk ingenjörskonst. Därför har de satsat på Ikea-kök och naturnära material som trä och grå-bruna textilier. Dessutom var det viktigt att bussen ska kunna gå att bo i och inte bara resa i.
– Allt vi har gjort har vi bollat fram och tillbaka. Vi vill ju att det här boendet ska vara trevligt för oss båda. Så det är mycket praktiska lösningar: man kan arbeta två i köket och det är många vägguttag och lysknappar. Det ska vara bekvämt. Det är en husbuss, inte en campinglåda.
Men att bygga om en så lång buss är inte det billigaste, även om man gör mycket av jobbet själv.
– När man börjar bygga en sån här buss får man vara redo att öppna plånboken rejält. Jag har byggt väldigt mycket själv, dels för att jag vill kunna serva den själv i fortsättningen och sen för att jag inte hade råd att leja bort det. Sen är jag också alldeles för nyfiken, erkänner han glatt.
Robert Jakobsson är utbildad ingenjör och verktygsmakare med, enligt egen utsago, "ganska gott hum om elektronik". Det märks när han förklarar hur elen är kopplad genom bussen. Men trots gedigna förkunskaper behövde paret ändå en del hjälp längs vägen.
– Jimmy och Ing-Marie på Arver lastbilar har varit superhjältar i tillvaron, och Jonny på reservdelar har jag haft mycket kontakt med. De har hjälpt mig med allt från färdskrivare till bromsar. Trillar ett hjul av måste jag kunna fixa det vid vägkanten. Jag måste ha svets, vinkelslip och lyftanordning med mig.
Nya Zeeland har alltid varit det självklara resmålet. Det är därifrån Roberts fru Billie Carani Jakobsson kommer. Den långa resan väntas gå av stapeln om ungefär ett år. Den exakta rutten är inte skriven i sten, men det finns några fasta punkter att förhålla sig till.
– Vi försöker undvika Ryssland, Turkiet och Syrien. Att åka längs med kusten i Pakistan är jättefint, men det är inte säkert att åka upp i bergen. Men i stora drag är planen att åka runt i Europa lite först. Sen sätter vi bussen på en båt till Indien och åker genom sydostasien, sen ska vi skeppa den till västra Australien, åka över hela landet och sen båt till Nya Zeeland.
Vad ser du mest fram emot med resan?
– Att prova mat, det tycker jag om. Jag ser fram emot att käka indisk gatumat, därför måste också toan fungera bra, säger han och med ett kvickt leende innan han fortsätter:
– Och halva nöjet är ju att lära känna folk på vägen.