När Anna Maschmann kliver in genom dörren hemma hos Louise Lidén i Stallarholmen möts de båda i en varm kram. De träffades för ett halvår sedan, till följd av den gemensamma diagnosen, multipel skleros, MS. Trots att sjukdomen i det centrala nervsystemet haft olika inverkan på deras respektive liv – i Anna Maschmanns fall märks den inte vid första anblicken medan Louise Lidén sitter i rullstol – förstår de varandra till fullo. Båda har varit nere i mörkret och vänt. I dag utstrålar de livsglädje och optimism.
– Man kan leva ett bra liv fast man har en neurologisk diagnos. Det är inte en dödsdom, säger Anna Maschmann och visar en färgglad affisch inför Neurodagen den 28 september.
Både Anna Maschmann och Louise Lidén är medlemmar i Neuroförbundet Strängnäs och deltar i lördagens program i ABF-lokalen.
– Det blir föreläsningar, filmvisning och demonstration av hjälpmedel. Alla är välkomna men det är nog extra intressant för nydiagnostiserade och deras anhöriga.
Duon vet vad de talar om. Louise Lidén var i 30-årsåldern när livet vändes upp och ner. Hon hade ett chefsjobb, man och småbarn när högerfoten blev allt svårare att styra.
– Först ignorerade jag det.
Åren gick. Läkaren hittade inget fel och sjukskrev henne för utbrändhet.
– Sedan ramlade jag omkull på en skogspromenad. Jag kunde inte gå.
Efter magnetkameraröntgen och diverse utredningar fick hon diagnosen MS.
– Det var en mörk period. Folk gav mig blickar som om jag var onykter. Då hade jag velat ha en tröja där det stod att jag har MS på mig.
Domningar, trötthet, sjukskrivning och en process att förlika sig med en verklighet där benen inte bar tog vid. Frågorna hopade sig.
– Jag som brukar bära skinnjacka och sminka mig, ska jag gå med en rullator? Vad händer med alla framtidsdrömmar?
Idag, vid 56 års ålder är hon helt rullstolsburen men sinnet är lättare och familjen starkt sammansvetsad.
– Livet fortsätter! Det är inte synd om mig. Min dotter sa "mamma, du är inte MS, du har MS". Med lite stöd, hjälp och planering kan vi gå på bio eller åka iväg. Det fungerar, mycket tack vare min man.
Välmåendet ökade ytterligare när hon anslöt till en grupp som tränade på gym. Alla hade neurologiska diagnoser och följde övningar utformade av sjukgymnast. Den sociala samvaron gjorde sitt till, här fanns människor som förstod varandra. En av dem var Anna Maschmann.
– Träningen är livslång och gör att man kan bibehålla funktioner, säger hon.
För knappt 20 år sedan fick nu 70-åriga Anna Maschmann ont i benet. Eftersom maken tidigare fått en blodpropp och gått bort i lungemboli tolkade hon sina besvär som just en begynnande propp. I stället gav en neurolog beskedet att hon hade MS.
– Jaha, sa jag. En smäll till.
Tidigare känselbortfall hade fått sin förklaring. Då ms inte kan botas började hon med bromsmedicin.
– Jag kände oro. Tänk om jag inte kan ta mig ur sängen när jag vaknar?
Farhågorna har inte besannats. Trots stundvis stark muskeltrötthet och vinglig gång lever hon ett aktivt liv. Rörelseförmågan och stabiliteten har varit densamma i många år.
– Min diagnos sätter käppar i hjulet ibland men jag känner mig inte sjuk. Jag kan gå i skogen och plocka blåbär, ibland faller jag men då tar jag mig upp.
Hon har inte haft ett skov på fem år, klarar sig själv och värdesätter tiden med barnbarnen.
– Man får inse att man inte kan göra allt och glädjas åt allt man kan göra.