Det är vår 2013. Sommaren står för dörren men på Marsvikens golf och konferenshotell utanför Nyköping är läget allvarligt. Konferens-Sverige knockades när finanskrisen slog till 2008 och har aldrig återhämtat sig. Nu är det digitala lösningar och snåla endagsalternativ som säljer och kursgårdarna på landet går under en efter en. Marsvikens ägare måste ta ett beslut.
– Vi ville inte sälja utan pratade om att göra om det till något annat. Då gick Migrationsverket ut med sin upphandling. Men till en början var vi väldigt tveksamma, säger Pelle Lindberg.
Han och två kompanjoner hade tagit över hotellet bara några år tidigare, med visioner om en gourmetrestaurang, konferenser, bröllop och golfpaket. De mindes också hur kursgårdar som gjordes om till flyktingförläggningar på 90-talet blev marknadsmässigt döda efteråt.
– De var liksom nedsvärtade och gick inte att repa upp. Men samtidigt kände vi att vi har inget alternativ. Antingen fyller vi anläggningen med en kund som betalar väldigt lite per person, men tillräckligt för att det ska gå runt, eller så går vi i putten. Det var inget svårt val.
SN skriver om nyheten och snart är diskussionen i gång på den främlingsfientliga sajten Exponerat.
"Som boende cirka 7 kilometer från nämnda golfbana kommer jag numera att ha hagelbössan laddad. I båda piporna" skriver någon, och får strax flera digitala ryggdunkar.
...
– Det här är ingen bra plats för mina barn.
Fatima Alsaleh flyttar blicken från teven och nyhetsinslaget från Aleppo till det vidöppna fönstret där solen vräker in. På två små hotellrum ryms hela familjens liv. Det är början av oktober och de ljusa kvällarna går mot vinter. Elva månader har gått sedan de kom till Marsviken och hoppet sinar.
– Våra flickor går i nionde klass och vill studera hårt men det går inte här. Det är aldrig lugnt och tyst och på nätterna är det bråk och skrik.
På nätterna delar föräldrarna upp sig mellan rummen. På Marsviken finns unga män utan familj och Fatima och Imad vågar inte låta de femtonåriga döttrarna sova ensamma. Nu är det nästan lunch och Fatima har precis gått upp. Hon har svårt att somna om kvällarna och visar en låda under sängen. Där finns burkar med sömntabletter och piller mot ångest. Vissa minnen är fortfarande öppna sår. Ett hus som träffades av en bomb. Systern och hennes tre barn, alla döda. Hon visar med händerna hur av dem grävdes fram utan huvud. Fatima gråter och jag ber om ursäkt.
– Det gör inget, jag gråter ändå varje dag.
...
Att byta ut golfarna, bröllopen, konferenserna och julborden mot flyktingar har hittills varit en bra affär för Marsvikens ägare. När asylboendet, som de döpt till Emtnäs, är fullbelagt får de 35 000 kronor om dagen från Migrationsverket. På en månad blir det drygt en miljon, vilket är mer än de drog in tidigare.
– Det var väldigt hattigt och vi kunde inte ha personal anställd förutom på timmar. Nu har vi en fast personalstyrka som går på schema och vi vet hur många som ska äta frukost lunch och middag framöver, säger Pelle.
Framförhållningen gör att de kan effektivisera inköp och scheman, och eftersom migrationsverket abonnerar hela stället lägger de inga pengar på marknadsföring. Han räknar med att de omsätter tio miljoner i år. Vad vinsten blir är för tidigt att säga.
– Ju duktigare vi är desto bättre kan vi klara ekonomin. Det är klart att vi försöker göra så stora vinster som möjligt. Det är naturligt när man driver företag.
Men att tjäna pengar på asylboenden har blivit kontroversiellt. Tillfälliga boenden är dyra för staten och företagare som maxar vinsten genom att dra ner på kvaliteten har fått stor spridning i media.
– Bilden är att de som driver asylboenden är elaka, giriga jävlar, och säkert SD-anhängare också. Det måste man stå över på något sätt, jag tror inte att det smittar över på oss. Men det finns onekligen ganska stora motsättningar kring vårt ämne.
Hur känns det att tjäna pengar på andras olycka?
– Eller lycka, man kan ju vända på det också. De som är här har undkommit kriget. Jag tror att det här är en bättre lösning för Migrationsverket än om de hade egna fasta platser. Den dagen de inte behöver platserna längre kan de bara säga upp avtalet, säger Pelle.
...
Imad bjuder på dadlar och hett te. Fatima ursäktar att det är stökigt i det lilla rummet. På väggen ovanför sängen sitter några av åttaåriga Abdols alster. Syriens flagga och en påskkyckling som flyger på en kvast.
Migrationsverket håller med henne. Tillfälliga boenden som Marsviken, Jollen och nu senast Stavsjö är ingen bra plats för barn.
– Får de bo i en egen lägenhet där de kan vara som familj är det oftast lättare att ta del av samhället, säger Björn Andrén, upphandlingsexpert på Migrationsverket.
Men ändå blir de tillfälliga boendena ett första hem i Sverige för många barn, och tillfälligt visar sig vara ett vitt begrepp. Allt från ett par månader till ett år, som i familjen Alsalehs fall. Eftersom Imad och Fatima inte fått uppehållstillstånd ännu får de heller inte lära sig svenska. De få ord de lärt sig under sitt första år i Sverige har de snappat upp från barnen eller på de sporadiska lektioner som ideella krafter dragit i gång på Marsviken.
...
Den aggressiva tonen mot Marsvikens asylboende stannar inte på nätet. Delägaren David Ward Negri är hälften engelsk och hälften italiensk, och med sitt icke-svenskklingande namn blir han direkt en måltavla.
– Jag fick anonyma hot från någon som sa att han bodde en mil härifrån, hade gevär och visste var jag bodde. Det var ganska personligt och rätt obehagligt.
Själva ser ägarna helst på verksamheten som ett vanligt hotell, med enda skillnaden att Migrationsverket är den enda kunden.
– Men det känns såklart annorlunda. Uppdraget är att leverera mat och sovplats men vi blir väldigt mycket kuratorer, det blir man kanske inte med en vanlig konferensgäst.
Har er bild av flyktingar ändrats?
– Definitivt. För min del är det inte längre en anonym massa. De är verkliga människor med namn, som vi hejar på och i många fall kan bakgrunden på. Hur tog de sig hit, vad har hänt, och vilka de har lämnat kvar? Vi vet att det viktigaste de har att tänka på är att få uppkoppling på Skype så att de vet vad som händer med deras föräldrar, fruar och bröder, säger Pelle.
Sverigedemokraternas starka valresultat beror på okunskap, tror de.
– SD är ganska pragmatiska på så sätt att de använder smarta tankegångar i sin framläggning. Till exempel när de pratar om att ta allt bistånd och alla kostnader för migration här i Sverige och skicka det till Syrien. Det låter ju jävligt smart för en normalbegåvad människa, men det är inte riktigt så lätt i verkligheten, säger Pelle.
Inför valet för en månad sedan såg han också på politikerna med nya ögon.
– Jag lyssnade på folk på ett annat sätt. Det finns okunskap även hos politikerna, hur de vrider och vänder på argumenten. Jag ska inte säga att vi sitter på sanningen men på något sätt så sitter vi med facit här. Så här är det. Det är lite trist när de utnyttjar folks olycka.
...
Oron för framtiden är som störst när Fatima ska sova. Tankarna om vad det ska blir av dem börjar snurra och accelererar snabbt. När familjen flytt Syrien hamnade de först i Grekland, där främlingsfientligheten gick att ta på. Resan gick vidare till Sverige med nytt hopp.
– Nu är det inte bra här heller. Min son blir bara ledsnare och ledsnare och från migrationsverket får jag inget svar. Det här är ett förlorat år för mina barn. Jag vill inte att de ska förlora mer, säger Fatima.
Hon visar kort på familjen som är kvar, från tiden före kriget. Hon var lärare, han målare, och precis som här fångades vardagen på bild. Innan vi går propsar de på att vi ska ta emot godis. De har ingenting och ändå lämnar vi Marsviken med fickorna fulla av choklad.