När jag läser Annika Clemens reportage om hur min släkt kom till Sverige får jag skuldkänslor. Det är nog första gången som jag känner så. Visst kan jag min historia, men livet hemma i Oxelösund har liksom varit för tryggt för att jag ska fatta vilket trauma det var.
Flykten över Östersjön lät som ett äventyr när jag var barn. Jag förstod inte vidden av den, för min frihet har ju alltid varit självklar. Precis som att det finns mat på bordet och julklappar på julafton.
Men så var det inte för farmor. Som liten skickades hon ibland i väg till en bondgård. Inte för att få frisk luft, utan för att få mat på tallriken. Hon vallade kor och var ute på fälten hela dagarna, ett tufft jobb för en liten tjej. När det var som mest knapert hemma levde de bara på lingon.
Och sen, när hon äntligen lyckats bygga upp ett liv. Då träder historien in och ändrar kursen. "Först kom ryssen, sen tysken, och sen ryssen igen" brukade farmor säga. Den där tredje gången brast det. Hon tog det avgörande beslutet, att de skulle lämna huset och riskera allt för ett liv i frihet.
Vad som hade hänt familjen annars kan vi bara spekulera om. Men varken jag, mina syskon eller resten av släkten som växt upp här i Sverige hade funnits i dag. Och samma sak gäller för tusentals andra familjer.
Av flykten och farmors tuffa uppväxt märkte vi inget när jag var liten. Det var hemskt noga att man åt upp på tallriken, fast så stränga är väl alla gamla tänkte jag. Hon var sparsam, arbetsam och vilade nästan aldrig. En sådan kvinna som reder sig själv.
Jag tänker på vad som krävdes för att farmor skulle våga lämna Lettland. Och på vilka ohyggliga öden som får folk att fly över Medelhavet i dag. Det är här skuldkänslorna kommer in. Vi som dragit vinstlotten och fötts i ett land med fred, frihet och överflöd borde göra mer för att dela med oss. Jag borde hedra farmor genom att leva livet till det yttersta. Se till att hennes risk verkligen var värd att ta.