Mitt pÄ bordet stÄr ett fotografi i vacker guldram. En leende kvinna tittar in i kameran, bakom henne glada ungdomar.
â Jag hade aldrig trott att det skulle sluta pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Vi skriver 2014, dĂ„ ska inte mĂ€nniskor behöva dö sĂ„ hĂ€r, sĂ€ger Barbros sambo Ă ke Brolin tyst medan tĂ„rarna rinner. Hans livskamrat Ă€r borta, och pĂ„ hyllan i badrummet stĂ„r hennes parfym och lĂ€ppglans kvar. I över 30 Ă„r levde de tillsammans, gjorde allt tillsammans, först i Stockholm och sedan, nĂ€r de byggt ut och vinterbonat sommarstugan, invid MĂ€laren i Sörmland.
Barbros dotter Eva ser pÄ fotografiet:
â Bilden Ă€r tagen i Uppsala i juni. Barnbarnet tog studenten och mamma var glad och pigg, hade bakat tĂ„rtor och hjĂ€lpt till med förberedelserna av studentkalaset.
TvÄ veckor senare var Eva Marklunds mamma död. Barbro Hollstén blev 76 Är.
Vi trÀffas i Barbros och à kes hem, pÄ Morrarö strax norr om StrÀngnÀs. Eva, som bor i Uppsala med sin familj, kommer med bil. De berÀttar om sin Àlskade mamma och sambo, och vad som hÀnde under nÄgra dygn i juni.
Dagen före midsommarafton blev Barbro biten av en av familjens katter. Bettet pÄ smalbenet sÄg snabbt fult ut och benet blev rött upp till knÀet. PÄ söndagen undersöktes hon av en lÀkare tillika granne, som pÄ en gÄng skrev en remiss till akuten pÄ MÀlarsjukhuset. Infektionen behövde tas om hand. à ke kÀnde likadant.
â Vi Ă„kte in direkt. Barbro hade sĂ„ ont att hon knappt kunde gĂ„, och vi började bli rĂ€dda för att hon fĂ„tt blodförgiftning. Men pĂ„ akuten ville de inte ens undersöka henne ordentligt. Vi fick bara vĂ€nda hem igen.
PÄ mÄndagen var Barbro Ànnu mycket sÀmre. Hela benet skiftade i rött, blÄtt och lila. Det var svullet och hon kunde inte stödja pÄ det. à ke ringde ambulans.
â Det fick vi ingen, men det kom en sjukhustaxi. Jag Ă„kte efter i vĂ„r bil.
Den hÀr gÄngen bedömdes att Barbro eventuellt hade en infektion i kroppen och det förbereddes för antibiotika i droppform.
â Men lĂ€ngre Ă€n att sĂ€tta en kanyl i hennes arm kom de inte. Sen Ă„ngrade de sig, sa att det inte fanns nĂ„gon plats för henne och sa Ă„t oss att Ă„ka hem igen.
Eva minns det sista telefonsamtalet med sin mamma.
â PĂ„ kvĂ€llen nĂ€r hon kommit hem igen pratade vi. Vi hade bestĂ€mt att hon skulle komma till mig dagen dĂ€rpĂ„. Vi skulle planera min systers begravning. Men hon sluddrade och pratade förvirrat och jag fick ingen riktigt bra kontakt med henne. Jag hörde att hon hade svĂ„rt att andas. Allt kĂ€ndes vĂ€ldigt, vĂ€ldigt fel.
â Jag bestĂ€mde mig för att ta henne direkt till Akademiska sjukhuset nĂ€r hon kom. DĂ€r skickar de inte hem mĂ€nniskor hur som helst.
à ke tÀnker pÄ hur de var, de dÀr timmarna pÄ akuten innan de Äter tvingades Äka hem.
â LĂ€karen gick inte att prata med. Jag vĂ€djade till honom att behĂ„lla Barbro över natten. Jag sĂ„g hur dĂ„ligt hon mĂ„dde, ibland var hon knappt kontaktbar. SjĂ€lv hade jag inte sovit pĂ„ flera dygn av rĂ€dsla för att det skulle hĂ€nda henne nĂ„got, och jag orkade inte bĂ€ra henne pĂ„ egen hand. Vi behövde hjĂ€lp. Men "det finns ingen plats" var allt han upprepade innan han lĂ€mnade oss. Vi fick ett recept pĂ„ antibiotika att hĂ€mta ut.
Barbro hann ta en tablett. Hon var enormt trött nÀr de slutligen kom hem igen och à ke hjÀlpte henne till sÀngen. Hon hade ocksÄ svullnat upp ordentligt av all vÀtska i kroppen.
Morgonen dÀrpÄ hittade han henne död.
I obduktionsrapporten, som Eva och à ke bett att fÄ, stÄr att Barbro dog av blödande magsÄr - nÄgot som gör dem extra ledsna.
â Hon har aldrig haft magproblem i hela sitt liv. Hon hade högt blodtryck bara, annars har hon aldrig varit sjuk. Gick pĂ„ Ă„rliga kontroller och fick varje gĂ„ng ett intyg pĂ„ i vilken god form hon var.
Det Àr inte mycket i journalerna frÄn akutmottagningen heller som stÀmmer. à ke skakar sorgset pÄ huvudet.
â Det stĂ„r att hon gick obehindrat in och ut frĂ„n sjukhuset, och att kattbettet inte var infekterat, sĂ€ger han och minns hur han kĂ€mpade för att fĂ„ med sig Barbro, först ut ur huset till bilen och sĂ„ in pĂ„ sjukhuset. Hur hon inte kunde ta ett steg sjĂ€lv utan han fick hĂ€mta en rullstol och köra henne. Hemma tog det 20 minuter för dem att gĂ„ frĂ„n bilen till huset.
Sjukhuset skulle ha gett henne antibiotika och urindrivande. Det Àr vad som borde ha skett, sÀger Eva.
â Jag Ă€r övertygad om att hon levt i dag dĂ„.
â Som jag ser det Ă€r det deras fel att hon dog. De skyllde pĂ„ platsbrist. Fick min mamma dö för att det var ont om plats den kvĂ€llen? Eller för fĂ„ lĂ€kare? Leker de med mĂ€nniskors liv pĂ„ MĂ€larsjukhuset? Med vilken logik vĂ€ljer de vem som ska fĂ„ vĂ„rd? Klarar de inte av att göra vad de ska, och inte kan upprĂ€tthĂ„lla patientsĂ€kerheten, fĂ„r de vĂ€l stĂ€nga eller skicka patienterna vidare till andra sjukhus i regionen. Varför skickade de inte mamma vidare om de inte hade plats för henne?
Ă ke tar ett djupt andetag.
â Det finns inga ord för hur akuten betett sig mot oss, sĂ€ger han tyst. Han har egen erfarenhet av saken. För ett Ă„r sedan blev han sjĂ€lv hemskickad utan undersökning, med svullen smĂ€rtande buk. I vintras fick han akutopereras, för cancer i tjocktarm och urinblĂ„sa.
De menar ocksÄ att akutenpersonalen skulle ha tagit hÀnsyn till att Barbro redan hade ett försvagat immunförsvar pÄ grund av den familjetragedi som slog till tidigare i sommar.
Bakom Barbro Hollsténs leende pÄ bilden döljer sig nÀmligen den djupaste sorg.
â Jag har arrangerat tvĂ„ begravningar i sommar, sĂ€ger Eva.
â Min syster dog den 3 juni. Hon hade ALS, sĂ„ vi visste ju att vi skulle förlora henne. Men hennes död tog mamma vĂ€ldigt hĂ„rt, hon var under stor press inför begravningen. ĂndĂ„ klarade hon att behĂ„lla sitt vanliga starka, positiva, pigga jag, som jag kunde luta mig emot och stötta mig pĂ„.
â Det var bara en sak som alltid skrĂ€mde henne. Mamma ringde mig varje gĂ„ng Eskilstuna-Kuriren skrivit om nĂ„got som hĂ€nt pĂ„ akuten pĂ„ MĂ€larsjukhuset. Hon lĂ€ste upp artiklarna för mig, och var livrĂ€dd för att sjĂ€lv hamna dĂ€r.
"Det kÀnns som en film", sÀger Eva flera gÄnger under intervjun. Hur hon klarat av att begrava bÄde sin mamma och sin syster inom loppet av tre veckor vet hon inte. Men livet gÄr vidare, och bÄde Eva och à ke Àr tacksamma för det stöd de har av familj, vÀnner, grannar och varandra. à ke berÀttar att StrÀngnÀs stift erbjudit vÀlkommen hjÀlp i sorgearbetet.
â Man mĂ„ste framĂ„t, det finns ju inget annat. Och vi kommer igenom det hĂ€r. NĂ„gon gĂ„ng.
Akutmottagningen har anmÀlt hÀndelsen enligt Lex Maria, och Eva Marklund och à ke Brolin har vÀnt sig till IVO, Inspektionen för vÄrd och omsorg, som ska se nÀrmare pÄ Àrendet.
â Vi har bett dem att sĂ€rskilt kontrollera nĂ€r Ă€ndringar gjorts i journalen. Det hĂ€r ger oss inte vĂ„r mamma och sambo tillbaka, men kanske, kanske kan vi förhindra att andra rĂ„kar lika illa ut.
De tar ocksÄ för givet att de blir inbjudna till akuten, fÄr trÀffa de inblandade och fÄr förklarat för sig vad som verkligen hÀnde under Barbro Hollsténs tvÄ besök, och varför.
I morgon: MÀlarsjukhuset bemöter kritiken.