Havet var lugnt den sista julidagen 1944 när familjen Treijs klev ombord på pappans fiskebåt Ronis i Ventspils i Lettland för att sätta kurs mot Gotland. Siggo Treijs var bara tre år och lillasyster Brigita två år när de låg där under fiskenäten på däck.
Siggos mamma, Selma, då drygt 20 år, hade bestämt sig. Hon skulle lämna Lettland och åka till Sverige. Hon kom från fattiga förhållanden på landsbygden och var beredd att kämpa för ett bättre liv.
Det var efter att ha pratat med en lettisk sjöman som berättade om Sverige och att det inte var krig där som hon bestämde sig för att lämna Lettland.
– Det är strongt gjort av en flicka på 20 år, säger Siggo.
Pappa Janis som var ganska mycket äldre än Selma ville inte lämna hemmet. Då åker jag och barnen, konstaterade Selma, och Janis gav med sig och följde med. Han var fiskare och Ronis var hans båt. En anställd följde också med på resan mot Sverige.
Janis hade det gott ställt i Ventspils, det fanns hur mycket fisk som helst i havet och alla var hungriga under kriget. Men i deras hus, på övervåningen, hade en ryss flyttat in för att övervaka vad Selma sa.
– Hon var ung och frispråkig och det var inte bra. Pappa höll på att sparka henne på benen ibland för att hon skulle vara tyst, berättar Siggo.
– Mamma har berättat hemska historier om vad som hände med folk som var uppkäftiga.
Senare, i Sverige, sade Selma att resan till Sverige var det bästa hon hade gjort. Det gav henne friheten. Det och att ta körkort.
Bara drygt en vecka efter Siggos båtresa stod tioåriga Sylvia Aman (numera Åström) på en kaj på halvön Nuckö på den estländska kusten.
– Jag grät och skrek mamma, mamma, så rädd blev jag.
Hon var äldst av fyra syskon när de tillsammans med mamman skulle kliva ombord på motorseglaren Juhan som skulle ta dem till Sverige. Men precis framför Sylvia drog de tyska soldaterna för repet som avgjorde när tillräckligt många hade gått på. Hon blev kvar på kajen när resten av familjen gick mot båten.
Familjen Aman befann sig i samma situation som familjen Treijs, men hade ändå helt andra förutsättningar.
Som Estlandssvenskar kunde de lämna landet utan att fly efter en överenskommelse mellan Sverige och Tyskland och familjen kunde anmäla sig i närmaste by för att få en plats på båten.
Men det var bråttom. Det var augusti 1944 och många Estlandssvenskar hade redan lämnat eller förberedde sig på att lämna sina hem. Tyskarna var fortfarande kvar, men nu var ryssarna var på väg för att ockupera de baltiska länderna för andra gången under andra världskriget och folk var rädda. För dem som tvekade blev det för sent. En moster till syskonen hade söner som var inkallade i kriget och ville därför inte lämna sitt hem innan de var tillbaka. Men i september 1944 gjorde Juhan sin sista resa till Sverige.
– Sen kom ryssarna och tog deras gårdar, så de kunde inte bo kvar i alla fall, säger Yngve Aman, yngst i syskonskaran.
Egentligen hade deras mamma, Maria, velat åka tidigare, men Yngve fick mässlingen och de var tvungna att skjuta på resan. Barnens pappa, Oskar, hade blivit inkallad i ryska armén redan sommaren 1941. Han hade hämtats med godsvagn tillsammans med andra inkallade och förts till arbetsläger i Archangelsk i Sibirien. Många som skulle bli hämtade av ryska armén gömde sig i skogen, men Oskar lät bli av rädsla för att familjen skulle råka illa ut i så fall.
– Det hände det också. De arkebuserade hela familjer om männen i familjen hade gömt sig, säger Sylvia.
Troligen hade Oskar dött i arbetslägret redan 1942.
För Maria stod valet mellan att åka och att stanna hos ryssarna. Valet var inte svårt, nästan alla åkte.
Yngve var bara två år på båtresan över och minns inget av den, men hans äldre systrar berättar hur han var den enda som höll sig frisk på båten. Mamma Maria hade tagit med sig en flaska mjölk från korna gården. Yngve var hungrig hela tiden, men Maria var så sjösjuk att hon knappt orkade ge honom mat.
För när det överfulla skeppet seglade mot Sverige hade det blåst upp till storm på Östersjön. Fartyget rullade och alla kräktes, minns Sylvia. För hon hade kommit med båten till sist. De tyska soldaterna hade lyft på repet i sista stund och låtit henne gå ombord, trots att det egentligen var fullt.
På båten, som var ett 40 meter långt lastfartyg, kunde de som inte satt ute på däck ligga som på hyllor under däck. 490 personer färdades på Juhan på den resan. Resan tog familjen Aman flera dagar och innan alla som skulle på från olika hamnar hade båten både hunnit gå på grund och lyckats ta sig loss.
– Några andra vuxna sjöng på båten. De ville nog bara hålla humöret uppe. Men jag undrade hur de kunde vara så glada när jag var så rädd. Jag trodde vi skulle drunkna och jag bad till gud att vi skulle klara oss, säger Sylvia.
Först när båten kom in i Stockholms skärgård blev vattnet stilla.
– Det blev precis lugnt och alla gick ut på däck och tittade, säger Sylvia.
Trots storm och överfull båt konstaterar Yngve att alla de som tog sig över i småbåtar givetvis hade en ännu mer strapatsrik resa.
– Vi känner folk som åkte över fem personer i en fyra meter lång, öppen båt. De som åkte över på de småbåtarna hade det ännu jäkligare.
Han jämför med dagens flyktingar som trängs på småbåtar på Medelhavet för att ta sig till Europa.
– Det är precis likadant. Historien upprepar sig.
Även Siggo Treijs känner för båtflyktingarna på Medelhavet.
– Det är katastrof, säger han.
– En katastrof för hela Europa.
I Sverige förberedde man sig för att ta emot det snabbt ökande antalet flyktingar.
Det var krig och militären la stora order på uniformer. De baltiska flyktingarna välkomnades till Nyköping och andra textilfabriker runt om i landet. Hargs spinneri behövde arbetskraft. Men flyktingarna behövde någonstans att bo. Några inhystes tillfälligt i NK-villan.
Snart slogs 24 småhus, liknande friggebodar, upp intill fabriken i Harg, på platsen där Spindelplan ligger i dag. Flyktingfamiljerna flyttade in och området kom att kallas Estlandsbyn.
Jan Ericsson minns när de kom. Han bodde i disponentvillan i Harg och hans pappa Torsten Ericsson ägde fabriken. Jan minns hur många barn snabbt behövde placeras ut i olika skolor.
Jan gick i Stensborg och fick nya klasskamrater. En del bråk uppstod, men balterna ansågs arbetsamma och välkomnades.
På den tiden var Harg inte en del av Nyköping som bara fanns på västra sidan ån. Det hörde visserligen till Svärta, men Harg var ett eget litet samhälle och den så kallade Hargsandan var vida känd, enligt Jan.
– Alla hjälpte varandra och det gällde även flyktingarna.
Innan familjen Aman kom till Nyköping bodde de på flyktingförläggning utanför Norrköping. Sylvia kommer i håg hur Norrköpingsborna kom förbi flyktingförläggningen med godispåsar till barnen.
En del mobbning förekom. Sylvia och en kompis till henne på flyktingförläggningen blev jagade av en son till förläggningens chef och Sylvia brändes i pannan med en upphettad spiselkrok. Yngve, som var duktig i skolan, blev mobbad för det och kallad utböling.
Trots det minns de stämningen som god.
– Det är mycket råare i dag mot invandrare. Mer utstuderat rått, säger Yngve.
– Ja, det måste vara mycket värre nu. Med allt hat som finns, särskilt på nätet, säger Ingrid.
Syskonen Aman hade inga problem med att känna sig hemma i Sverige, men Sylvia minns att en del äldre Estlandsvenskar hade svårt att i hjärtat lämna Estland, även om Sverige alltid hade varit deras fosterland.
– Många äldre blev kluvna. Nu hade de sitt fosterland, men inget hemland.
Familjen Treijs hamnade i Oxelösund. Janis ville fortsätta fiska, men han fick inte behålla båten Ronis. Den togs och användes för att hämta fler flyktingar från Lettland. I slutet av september blev den fångad av en tysk konvoj och besättningen fängslades i Tallin.
Men fiske blev det och Siggo hjälpte till att sälja strömming redan som barn. Med en låda på cykeln åkte han runt och knackade på dörrarna i Oxelösund.
– Vi har slitit som djur här, alla vi barn.
Ytterligare fyra syskon föddes i Oxelösund och Selma kämpade på. Även om hon var så lycklig över att ha lämnat Lettland ville lyckan inte riktigt hittas i Oxelösund. Precis som Ventspils var Oxelösund en hamnstad med fiskeläger vid Östersjöns kant, men Janis trivdes aldrig, han saknade hemlandet.
Janis dog redan 1961 och kom aldrig tillbaka till Lettland. Men Selma hann tillbaka och hälsa på flera gånger,både före och efter befrielsen 1990. Hon gick bort i somras, 92 år gammal.
När Lettland blev fritt övade Siggo upp språket och har sedan dess varit tillbaka många gånger. Efter flera turer fick familjen också tillbaka det gamla huset, som hade konfiskerats under Sovjettiden.
– Vi kan tacka mamma för att vi fick komma hit. Annars hade man ju hamnat i Sibirien, säger Siggo.
När Ryssland nu bullrar igen har rädslan väckts till liv i Lettland.
– De är livrädda nu för att Ryssland ska komma tillbaka. Ännu mer i Litauen, en stor del av befolkningen i Lettland är ryssar, och de röstar ju på Putin.
Även i Estland har gamla minnen väckts till liv.
– De är rädda nu. Det är horribelt som de får hålla på, ryssarna. säger Yngve.
– Historien upprepar sig, konstaterar Sylvia.
Sylvia, Ingrid och Yngve var tillbaka i Estland för första gången 1992. Maria hade dött samma år och även om hon aldrig hann åka tillbaka hann hon åtminstone uppleva befrielsen.
Efter århundraden av ockupationer, av Ryssland, Sverige och Tyskland i olika omgångar, blev Estland, Lettland och Litauen fria efter första världskrigets slut. Men friheten blev kort. Under andra världskriget ockuperades de igen. Frågan är om frigörelsen 1990 kom för att stanna, eller om den bara är ännu en parentes i de tre baltiska ländernas historia.