Elin Gill föddes med ryggmärgsbråck och har suttit i rullstol sedan ett års ålder. "Jag säger funktionsnedsättning, det politiskt korrekta är väl funktionsvariation. "
Socionomprogrammets femte termin är påbörjad och tempot är högt.
– Just nu är det mitt fokus, säger Elin Gill, 27, som vid sidan av studierna etablerat sig som porträttfotograf.
På hennes instagramkonto märks idel lovord. "Magiska bilder, du är fantastisk" lyder en av kommentarerna.
– Det är lite svårt att ta in. Foto är en dröm jag haft sedan jag var 14 och fick min första systemkamera. Jag fascineras av ljus, att få fram känsla och fånga ögonblick. Det har växt från att fotografera vänner till att gå kurser och ta uppdrag. Jag älskar att fota men är jag så duktig att jag kan kalla mig fotograf? Det känns stort, säger hon och tillstår att det finns en rädsla inombords.
– Jag vill att folk ska förstå att jag kan fota fast jag sitter i rullstol. Men det är nog egentligen jag som ska förstå det. Jag har höga krav på mig själv.
Sandra Höglund och Stefan Bergman med sonen Vincent tillhör skaran som har porträtterats av Elin Gill. "Jag fascineras av ljus, att få fram känsla och fånga ögonblick."
Elin Gill föddes med ryggmärgsbråck och har suttit i rullstol sedan ett års ålder. Familjen har alltid varit stöttande men uppväxten och skolgången präglades av utanförskap och ensamhet.
– Det var som att de andra inte såg mig, jag blev utfryst. Det pågick från fyran till gymnasiet.
Vad gjorde det med dig?
– Känslan var att jag inte duger. Ju äldre jag blev desto mer tillbakadragen blev jag.
Elin Gill sitter hemma i soffan i Övre Nyfors och ger allt annat än ett tillbakadraget intryck. Hon är knappast någon som väjer för utmaningar. De senaste åren har såväl Tjejvättern som Stockholm marathon och Vansbrosimningen avverkats.
– Tjejvättern körde jag på en handcykel. Den var tuffast. Jag har höga mål och mamma, som jag även körde Vansbro med, peppade mig. Hon är gammal fotbollsspelare.
Leendet känns igen. Elin Gill var ett år när hon fick sin första rullstol. Eskilstunabon har avverkat Stockholm Marathon, Vansbrosimningen och Tjejvättern.
Idrotten har alltid funnits med i form av innebandy och basket. Det var även inom Eskilstuna parasport hon så småningom träffade kärleken i idrottskonsulenten Joakim Larsson, numera Gill. Hon var 19, han 43. Båda blev överrumplade av känslorna.
– Men Gud, vad är det som händer inom oss? Jag känner något, han känner något, är det ok? Just med tanke på åldersskillnaden. Kärleken kom så plötsligt men det var väldigt fint och äkta redan från början.
De närmaste stöttade men skitsnack och ryktesspridning förekom.
– Det hette att Jocke hade en 40-årskris. Han var starkare i att inte bry sig, jag tog åt mig mer.
2016 lovade de varandra evig trohet. På bröllopsresan brast det för Elin som fick katastroftankar och panikångest.
– Jag tillät nog känslorna att komma eftersom jag var lycklig med Jocke. Men jag var inte lycklig i mig själv, säger hon och berättar om efterföljande självskadebeteende, depression och besök på psykakuten.
Den riktiga förändringen kom 2018 efter mötet med en bra terapeut och en workshop med regissören Kay Pollak.
– Kärnan i allt är acceptans, att landa i att jag är värdefull. Med ens kunde jag möta människor på ett annat sätt. I dag har jag flera fina vänner.
Var finns rullstolen i detta?
– Rullstolen är en del av mig, den är mina ben och jag känner tacksamhet för allt jag kan göra. Nu är jag en stark person även om ångesten kan hitta vägar ibland.
Elin Gill föddes med ryggmärgsbråck och har suttit i rullstol sedan ett års ålder. Trots en stöttande familj präglades uppväxten av ensamhet. "Kärnan i allt är acceptans, att landa i att jag är värdefull."
Hon menar att erfarenheterna blir en kunskap i sig inför arbetet som socionom.
– Jag vill stötta och vägleda människor i att förändra en livssituation.
Vem är du i dag?
– Jag har alltid varit rullstols-Elin. I dag är jag Elin.