Olyckan på 52:an: "Jag skrek 'vi måste ut ur bilen'"

Det var typiskt vinterväder, halt, snömoddigt, regn, inte fullt dagsljus än. Den 10 december i fjol var Hanna Klasson och barnen Filip, då 16, och Felicia, då 13, på väg till Katrineholm, till barnens skolor och till Traneskog på torget, där Hanna arbetar som frisör. 

Färden gick i 40 eller 50 kilometer i timmen. Det kändes ganska tryggt att ligga bakom plogbilen. Men i en backe före Jättorp hade Hanna Klasson en mötande lastbil till vänster, vägräcket till höger – och helt oväntat – en personbil på väg mot henne i hennes eget körfält. 

– Jag kom ingenstans. Det enda jag kunde göra var att bromsa och försöka väja så mycket jag kunde, åt höger. Sedan sa det bara smack. Det blev tvärstopp. 

Krockkuddarna utlöstes. Det luktade rök i bilen, från krockkuddarnas sprängladdning, insåg Hanna Klasson senare. 

– Jag skrek "vi måste ut ur bilen". Filip tog tag i Felicia och skakade henne, men hon rörde sig inte. Jag skrek "ut ur bilen" till honom och klättrade bak och skakade Felicia. Jag vet inte hur lång tid det tog, men till slut fick jag kontakt med henne och sa att vi måste ut, att bilen kunde börja brinna. 

Hanna Klassons bil efter frontalkrocken.

Foto: Ur polisens förundersökning

Väl ute gällde det att komma bort från vägen. 

– Jag sa åt dem att klättra över vägräcket och gå upp på vägkanten. Felicia vände sig mot mig och det blödde ur hela munnen. Hon skrek "mina tänder". 

Hanna Klasson tog snö från vägkanten och hann reflektera över att det var äckligt med den smutsiga snön, men tänkte att hon måste tvätta av dottern och se hur illa det var. 

– Jag såg att tänderna var kvar, att det var näsblod som rann. Felicia skrek och Filip skrek att hon skulle vara lugn. Sedan kom en jättesnäll kvinna och hjälpte oss. Hon var helt fantastisk, vi fick komma och sitta i hennes bil när vi väntade på ambulansen, hon hade en filt vi fick låna. Jag vet inte vem hon var, men hon var så gullig. 

Först på plats var brandkåren. Sedan kom ambulansen och tog Hanna och barnen till Kullbergska. Felicia hade hjärnskakning och tandskador, som än idag, snart ett år senare, inte är helt färdigbehandlade. Filip fick en spricka i bröstbenet av säkerhetsbältet, medan Hanna Klasson klarade sig med blåmärken på benet och vid ögonen, där hennes glasögon antagligen trycktes in av krockkudden. 

– Det var först på Kullbergska vi började känna att vi hade ont. 

Hanna Klasson med fyra månader gamla valpen Modig. Hemma finns två hundar till, som varit ett stort stöd efter olyckan.

Foto: Cecilia Ehrencrona

Sedan gällde det att komma igång igen. Hanna fick övningsköra med sin man för att våga köra bil, efter olyckan. Dottern ville helst åka på småvägar till skolan och undvika stora vägen. Tiden efter olyckan har familjen pratat mycket om vad som hände. 

– Vi har ältat, ältat, ältat. Jag tror det har varit bra att prata, det blir bearbetning av vad som hände.

För ett par veckor sedan hölls rättegång mot föraren av personbilen. Det var en man i 40-årsåldern som körde bilen, som körde om en lastbil, mötte plogbilen, fick sladd och till slut frontalkrockade med Hanna Klasson. Han dömdes för vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik.

– Han kom faktiskt fram före rättegången och bad om ursäkt. Det kändes som att han menade det från hjärtat. Det var viktigt för mig att han bad om ursäkt. Jag kände att jag är nöjd. 

Mannen dömdes villkorligt och till att betala 903 kronor i skadestånd. Hanna Klasson hade hoppats på mer, men konstaterar att det avgörande var att mannen ändå blev dömd. 

– Det är viktigt att folk förstår att det blir påföljder. Jag hoppas att folk tänker mer när de sitter i bilen.