Kay Pettersson, här framför sitt hus i Lövsta, strax söder om Öljaren."Huset byggdes 1886 och renoverades någon gång på 50-talet", berättar han.
Kay Pettersson i Lövsta har inte alltid varit äppelodlare. Länge jobbade han i Katrineholm, på det dåvarande Domus som sedermera blev Coop. Men 1986 sadlade han om och började på trädgårdsskolan i Himmelstalund. Två år senare blev han trädgårdsmästare på Julita gård.
– Ett äpple är precis som en människa: sår man ut tio kärnor från samma föräldrar växer de upp och blir olika. För att kunna föröka en sort måste man ta en kvist från trädet – ett årsskott som man skär av vid vårvinter – och kombinera den med en grundstam med rötter. Då blir det en kopia av kvisten.
Han berättar ivrigt att man numera kan ta reda på vilka sorter som är ett träds "föräldrar" genom genteknik.
– Det här är väldigt spännande om man gillar att kolla på äpplen och leta efter mutationer och olikheter. Man blir aldrig fullärd, det finns många tusen äppelsorter och att artbestämma dem är svårt och tar många år att lära sig.
Kay Pettersson visar sin samling med böcker om pomologi, som läran om odling av trädfrukter kallas: en pomolog är en fruktkännare. Han berättar att Sörmland är den plats i Sverige som har flest äpplen som är uppkallade efter gårdar.
– Frukt var mycket viktigare för oss innan importen, alla större gårdar hade egna sorter. Vissa hade upp till flera hundra träd. Då var det status för ägarna att ha ett äpple som var uppkallat efter gården och man gick på fruktutställningar för att få medalj för sina sorter, säger han.
Har du en egen äppelsort?
– Nej, inte officiellt. Men hade jag det hade det fått platsens namn, Lövstaäpplet.
Kay Pettersson visar sina ympade äppelträd som växer till sig i växthuset.
Det är inte svårt att tänka sig varför just Kay Pettersson fick det här priset. I motiveringen kan man läsa att "få har samma djupa kunskap om och långa erfarenhet av de sörmländska lokalsorterna" och han beskrivs som en "föregångare och pionjär i många avseenden". Men själv ser sig Kay Pettersson mer som trädgårdsmästare än som pionjär och hans egen förklaring är mycket mer blygsam.
– Jag fick priset för att jag gärna delar med mig av mina kunskaper, kan man säga. Jag har kurser och försöker lära ut det här som håller på att försvinna. De här lokalsorterna är det viktigt att vi har kvar för att kunna använda oss av i framtida förädlingsförsök.
Kay Pettersson var dessutom den som tog initiativ till den första pomologi-träffen i Sverige i modern tid: år 1994.
– Då var det inte lika många som höll på med äpplen. Det pomologiska sällskapet bildades igen år 2000 och från och med då har det varit ett litet uppsving för äppelintresset. Nu finns det ett 20-tal odlare som är kopplade till föreningen Sörmlandsäpplen och det är fler fruktodlingar på gång.
Här syns skarven där ympkvisten har vuxit ihop med grundstammen.
Men själv har inte Kay Pettersson någon egen odling. Han förklarar att det tar alldeles för lång tid att ta fram nya sorter.
– Sår du en korsning av två sorter tar det fem till sju år innan du vet om den är värd att ta vidare. Och man behöver provodla på olika ställen i landet för att få rätt ihärdighet. Så svenska äpplen som Aroma som vi kan köpa i butikerna är förädlade på 40-talet och de betraktar vi som moderna sorter, så det är en jätteprocedur med det här, säger han och tillägger:
– Hade jag varit 20 år yngre hade jag haft fruktodlingar på gården. Men i växthuset har jag 10-12 träd som är ympade i våras. Jobbet fortsätter även som pensionär, konstaterar han glatt.