Varje år sammanfattar institutionen för akvatiska resurser vid SLU tillståndet för de mest fiskade arterna i Sverige samt gör bedömningar och utfärdar råd om hur fisket som förvaltas nationellt bör utvecklas för att vara hållbart. Varför beståndet av abborre och siklöja ökar finns det egentligen inga vetenskapliga svar på. Det är oklart vad förbättringen beror på. SLU arbetar med att ta fram metoder som ska ge mer förståelse. Samtidigt som det konstaterats att det inte varit några jättestora, snabba förändringar.
Bestånden som stärkts och klarar mer fiske är abborre i Mälaren och Hjälmaren, siklöja i Mälaren och Vättern, sik i Vänern och Vättern samt lake i Vättern.
– Abborren i Mälaren och Hjälmaren ökar, det vet vi. Men vi vet också att beståndet fluktuerar av naturliga skäl, säger Göran Sundblad forskare vid SLU. Siklöjan har inte fiskats så hårt under de senaste åren och det är nog orsaken till att vi ser att den fisken ökar i antal.
Men fisket av gädda längs Östersjöns kust bör begränsas. Gäddan hotas från flera håll – både av spigg, skarv och sälar. Gråsälen tar i dag betydligt mer gädda än fritids- och yrkesfisket, enligt Göran Sundblad och hänvisar till studier av innehållet i sälars magar. Provfiske av gädda visar en negativ trend längs Östersjöns kust, söder om Ålands hav. SLU bedömer att fisket längs kusten bör minska, men säger också att kunskapen om beståndet behöver bli bättre.
– Vi kan inte, och har inga uppgifter att redovisa för gäddbeståndet i exempelvis Mälaren och Hjälmaren. Där yrkesfisket är hårt reglerat och man måste redovisa fångsten saknas rapporteringsplikt vad gäller fritids- och sportfiske. Längs ostkusten ser det dessvärre inte så ljust ut för gäddan, säger Göran Sundblad.
I dag finns förslag om länsvisa begränsningar av gäddfisket längs kusten. Det kan vara total fredning, eller fiskeförbud under lekperioden på våren.
– Länsstyrelser längs ostkusten har utfärdat områden i vikar som är fredade från fiske. Det finns flera så kallade gäddvåtmarker som kan säkra platsen för lek. Tyvärr ser vi också att spiggen har ökat. Den fisken utgör ett stort hot mot gäddlarver då den kommer in i vikarna, berättar han.
Men Göran Sundblad ser också positiva trender och då syftar han framför allt på Sveriges stora insjöar. Abborre, siklöja, sik och lake ökar. Lake liksom braxen är en liten bortglömd matfisk som under 60-talet var vanliga på tallriken vid matbordet och är arter det i dag är svårare för yrkesfiskare att få avsättning för.
– Det är lite tråkigt att vi inte tar hand om vår inhemska fisk på ett bättre sätt. Här finns stora klimatmässiga och ekonomiska vinster att göra. Lokal fisk betyder kortare transporter och i förlängningen kan det leda till mindre import som fiskutbudet i dag till stor del består av.
Hur nästa års sammanfattning för de mest fiskade arterna i Sverige ser ut, eller om trenderna håller i sig är omöjligt att svara på. Väldigt mycket beror på vilken fisk som det finns stor omsättning för.
– Skulle det bli så att omsättningen eller efterfrågan ökar på de arter som i dag tas upp som bifångst, abborre och braxen till exempel, kanske det blir dessa fiskar som blir hotade i framtiden, avslutar Göran Sundblad.