Gösta Andersson är en pigg 81-åring. Förra året cyklade han sin 32 Vätternrunda. I slutet av mars vandrade han runt sjön Måsnaren utanför sin hemstad Södertälje tillsammans med sin fru Catharina, dottern Ulrica och ett barnbarn – en femtimmarsvandring.
Men några dagar senare kände båda Gösta och Catharina sig krassliga, och valde att hålla sig inne. De kommande dagarna blev han sjukare.
– Pappa blev sämre och sämre. Vi ringde sjukvårdsupplysningen, som sa att han skulle få komma till sjukhus först om han fick svårt att andas, säger dottern Ulrica Stigberg.
Till sist blev han så dålig att han hämtades med ambulans. Till en början fick familjen positiva besked från sjukhuset. Gösta mådde efter omständigheterna bra och behandlingen med bland annat syrgas verkade hjälpa. Men den 10 april fick barnen ett chockartat besked. Pappan hade blivit sämre. Men han skulle trots detta inte få någon intensivvård.
– De sa att det stod i journalen att han inte skulle klara intensivvård, säger Ulrica Stigberg.
Hon kunde inte förstå beskedet, och tillsammans med sin storebror vädjade de till läkaren att ge deras pappa en chans.
– Vi protesterade, och sa att han är mer vältränad än vi är. Är det någon 81-åring som ska klara det här, så är det han.
Protesterna gav resultat. Läkaren i Södertälje sa att man skulle undersöka om intensiven på Huddinge sjukhus kunde ta emot honom, berättar Ulrica Stigberg. Och så blev det. Gösta Andersson fick den vård han behövde. I dag är han hemma igen.
Ulrica Stigberg berättar deras historia eftersom hon tycker att det är viktigt att den kommer ut. Gösta lägger nu all sin kraft på rehab och är vid gott mot.
– Han säger att han ska vara i form inför sin 33 Vätternrunda nästa år, säger Ulrica Stigberg.
Hon har fört anteckningar under de dramatiska dagarna under pappans sjukdom, och kan noggrant redogöra för händelseförloppet. Efter nio dygn i respirator, fick hon beskedet att man skulle koppla ur den. Vården slet för hårt på Gösta Anderssons kropp. Om han inte skulle klara av att andas själv, skulle man inte koppla in respiratorn igen.
Men det gick bra, och ett par timmar senare kom den glada nyheten: Han andades själv. Sedan dess har det gått uppåt, och Gösta Andersson har blivit bättre och bättre.
– När han väl kommit till intensivvårdsavdelningen sa de att "vi kommer att göra allt för att din pappa ska klara sig". Det gjorde de, och det är vi otroligt tacksamma för, säger Ulrica Stigberg.
Men hon funderar på vad som hade hänt, om de inte ifrågasatt beslutet om att han inte skulle få intensivvård. Hon hade sagt till sjukhuset att de skulle ringa till henne som närmast anhörig och inte till hennes mamma. Hon hade kanske inte stått på sig på samma sätt tror hon.
– Hon hade troligtvis accepterat ett tråkigt besked där på långfredagen, som dessutom var hennes födelsedag.
Ulrica Stigberg har ännu inte sökt någon förklaring till varför sjukhuset först inte ville ge hennes pappa intensivvård. Hon säger att de nu vill titta framåt, men att hon väljer att berätta deras historia för att den ska nå ut. Nästa gång kan det vara någon annan, som inte får rätt vård.
Men hon undrar förstås, vad som ligger bakom.
– Är det ekonomi? Eller finns det inte personal? Vi visste ju att intensivvårdsplatserna inte var slut.