Bo Setterlind gifte sig 1956 med Madeleine Grumme, som han först träffade på en båtresa till USA och blev blixtföräldskad i. Carl Johan Setterlind berättar att det var här i korsningen i Stockholm som hans mor och far möttes igen långt senare – av en ren slump.
DET FINNS EN VÄG TILL HIMMELEN,
EN VÄG TILL GUDS JERUSALEM,
DEN VÄGEN ÄR DEN HELGA TRON
PÅ JESUS KRIST, GUDS EGEN SON.
Orden pryder den minnessten som rests över mannen vars park den står i: Bo Setterlind.
Trots att han inte föddes här är poeten kanske det namn som starkast förknippas med Strängnäs i kulturella sammanhang.
Livet började i Växjö och han kom till stiftsstaden redan som tvååring med sin mor och halvbror. Pappan fick aldrig se Bo som nyfödd, då han medan modern var gravid hade gett sig iväg för att söka lyckan i USA.
Under en längre del av barndomen trodde Bo Setterlind att hans far hade dött. Men 1932 fick han brev från Amerika med en hälsning från fadern, och kort därpå började han också använda faderns Setterlind som efternamn, istället för moderns Johansson som han tidigare tilltalats med.
I sina memoarer beskriver diktaren både sig själv, och sina släktingar på fädernets sida, på följande sätt:
"Det utmärkande för setterlindarna är snarare driften att vara – inte jordbunden, men jordnära."
När sonen Carl Johan Setterlind ska beskriva sin far använder han själv samma ord – men ändrar sig sedan.
– "Verklighetsförankrad" är nog ett bättre ord. Han använde det ordet särskilt när någon beskyllde honom för att vara "uppe i det blå". Hemma läste han noga både morgontidningar, och kvällstidningar, klippte ut artiklar och lyssnade mycket på radio. Så han var välorienterad i den "verkligheten".
På torsdagskvällen klockan 17 kommer Bo Setterlinds minne att firas i parken som bär hans namn, där bland annat den lokala poeten Annarella Hedberg kommer att läsa upp sina verk.
Bo Setterlinds dragning till orden och dess makt kom tidigt. I sina memoarer beskriver han hur han redan som femåring kom till insikten att om han behärskade de vuxnas språk och ordval fick han sina åhörare att lyssna, och att han lockades av dem:
"Orden ville leka, tyckte jag, leka, dansa och sjunga på min tunga."
Bo Setterlind hade lyriken som sitt levebröd vilket innebar att han i princip jobbade dygnet runt med sina verser för att få ekonomin att gå runt, anser sonen.
– Om någon ringde mitt i middagen för att fråga honom om han kunde till exempel göra en uppläsning så försvann han ofta i en timme för att prata – oavsett om det var helg eller vardag. Men det var ingenting som vi som familj tog illa upp vid. Han var ju väldigt social. Och för att kunna överleva som författare så måste du hela tiden söka efter möjligheter att publicera dig.
Ekegården på Regementsgatan blev Bo Setterlinds och familjens bostad när han återvände till Strängnäs omkring 1950.
Sonen berättar att Bo Setterlind hela tiden sökte sig till miljöer där han kunde lära sig av andra författare och konstnärer.
– På sommarloven åkte vi ofta på utflykter med familjer. De slutade nästan alltid hos en konstnär eller författare. Vi barn fick sitta och lyssna medan de vuxna utbytte idéer. Han läste upp sina dikter så fort han fick möjlighet, och de vi besökte uppskattade alltid när han gjorde det. Det var ett sätt för honom att prova om det han skrivit var skräp.
Och bäst blev det alltid om det var Bo själv som läste upp det han skrivit.
– Det fanns ingen annan som kunde läsa honom. Han visste exakt var han skulle lägga betoningarna. Han var ju både musikalisk och kunde sjunga, säger Carl Johan Setterlind och fortsätter:
– Men han berättade aldrig för någon hur man skulle tolka hans dikter. Eller hur han själv såg på det han skrivit, för den delen.
I modern tid har Bo Setterlinds verk fortsatt leva vidare. Senast tack vare artisten Lykke Li som gjort en egen tolkning av låten "Du är den ende", som ursprungligen framfördes av Lill Lindfors med text hämtad ur en av Setterlinds dikter.
Bilder från invigningen av minnesstenen för Bo Setterlind 1993. På bilden till vänster syns Strängnäsbon Bengt Ingmar Kilström hålla tal.
Bo Setterlind dog i Strängnäs 1991, 67 år gammal. Han ligger begraven i Västerås med sin mor, men Strängnäs förblev alltid en fast punkt i poetens liv, som Peter Björkman skriver i förordet till "Strängnäs är inte som andra städer".
– För honom var det viktigt att befinna sig i en miljö där han kunde skriva, eftersom det var det han levde av. Det hittade han i Strängnäs. Miljön kring domkyrkan, de författare och konstnärer som fanns i Strängnäs särskilt på 1950-talet spelade roll. På samma gång var staden nära Stockholm, dit att han ofta reste för att hålla kontakt med författare, tonsättare och konstnärer som han kände, säger Carl Johan Setterlind.
Känslorna till stiftsstaden kanske bäst författas i dikten "Det eviga Strängnäs":
Har du sett Strängnäs
vid Mälaren?
Sveriges vackraste domkyrka
är dess riktmärke.
Och de leende gårdarna
under himmelen,
de äro som folkvisor.
Carl Johan Setterlind säger att i privata sammanhang var fadern väldigt skämtsam. "Helt tvärtom och långt ifrån den här bilden man ibland kan se av honom som stel där han går runt i kostym och läser dikter", säger han.