Hydda i Vrå fornby.
I Sörmland finns rik historia, med allt från stenåldersboplatser via runstenar till spår efter den tidiga industrialismens ankomst.
Rikard Borg är antikvarie vid Sörmlands museum och har lagom till sommaren deltagit i ett filmprojekt, där museet gjort filmer om tretton historiskt intressanta platser i Sörmland. Filmerna läggs ut på museets youtube-kanal och på Instagram, en film i veckan.
Här tipsar Rikard Borg dels om platser som ingår i filmserien, dels om några andra historiskt intressanta ställen i Sörmland.
Äldst i gänget är stenåldersbyn Vrå, utanför Katrineholm, längs väg 52 nära Stora Malm. Av den arkeologiska utgrävningen, som visat att det för 6 000 år sedan fanns ett samhälle här, syns inte mycket mer än en grop i marken. I närheten finns rekonstruerade stenåldershyddor. Hyddorna är i varierande skick, men platsen är suggestiv och spännande, tycker Rikard Borg.
– Byn är ett av de absolut äldsta spåren av jordbrukande människor i Mellansverige, säger han.
I närheten har också två märkliga gropar med benrester från småbarn hittats, tillsammans med ett stort antal malstenar för spannmål.
– Man vet inte varför benresterna låg där, om det handlar om sjukdom, eller kanske offer. Det är en dramatisk plats.
På väg in i Nyköping från väg 53 vid Nyköpingsån kan den historieintresserade ta ett stort kliv in i bronsåldern. Här finns de unika Släbrohällristningarna, 700 inristningar i flata klippor.
Hällristningarna vid Släbro påminner inte om senare tiders hällristningar.
– Hällristningar är ganska lika varandra i södra Sverige. Båtar, djur och människor är vanliga motiv. Men i Släbro finns inget sådant, här är det olika typer av fyrkanter med rundade hörn i olika kombinationer. Kanske kom de här ristningarna till precis i övergången mellan stenålder och bronsålder, innan standardformerna slog igenom, funderar Rikard Borg.
"Gerfast och Estfare reste denna sten efter Frösten, sin fader, och efter Vagn, sin broder. Bröderna åstadkom runorna".
300 meter väster om hällristningarna står två runstenar, båda från 1000-talet.
– De som nämns på stenarna har varit viktiga personer, de har ägt mark här och haft gårdar. På den ena stenen nämns Släbro, som området fortfarande heter. På stenarna finns också figurer och ett ansikte, som kan tolkas som Kristus, och en korssymbol.
Runstenarna restes ofta av kristna, kanske som en markering av den nya läran. Knappt 200 år senare fanns också klosterverksamhet i Sörmland.
Julita kloster flyttades till Julita, norr om Katrineholm, år 1180, till mark som kung Knut Eriksson upplåtit. Cistercienserklostret där var verksamt fram till 1527 och kallas i skrifterna omväxlande Julita och Säby kloster. Från kyrkan i Julita går en gångstig, Munkleden, längs vattnet bort till Julita gård, med utsikt längs hela leden över sjön Öljaren.
På Julita gård finns en modell av hur Julita kloster en gång såg ut.
Under stormaktstiden pågick kanontillverkning i Åkers styckebruk. Men förutom själva bruksorten var många orter och bruk vitala delar av produktionen, det som kallas Åkers bergslag. I Kalkbro, skyltat från väg 57, bröts kalk som användes vid järnutvinningen, i Skottvångs och Starrsäters gruvor bröts det mesta av malmen. I Björndammen och Öllösa fanns masugnar.
– Det är väldigt spännande att åka runt i skogarna där, det finns lämningar lite överallt och väldigt vacker natur, säger Rikard Borg.
I Trosa kan man uppleva hur badgästerna, turisterna, format samhället från 1870-talet.
– Egentligen var Trosa ett fiskarsamhälle, men staden upptäcktes av borgerligheten. Det blir inne att åka och leva badliv här. I samma veva börjar strömmingsfisket försämras och man börjar hyra ut till sommargäster, berättar Rikard Borg.
I slutet av 1800-talet byggdes hus med snickarglädje, målade med sobra linoljefärger, för turisterna i Trosa. Husen är alltså byggda för att locka turisterna, inte för att Trosaborna skulle bo i dem.
Komna till 1900-talet finns ett annat historiskt utflyktsmål – dock utanför Sörmland, men med anknytning till Katrineholm. På Nordiska museet i Stockholm finns den fasta utställningen "Folkhemslägenheten", som visar hur en arbetarfamilj kunde bo i Sverige på 1940-talet.
Lägenheten på Nordiska museet har sin förlaga på Lövängen i Katrineholm och är inredd som en familj kunde ha det på 1940-talet.
Lägenheten utgår från ett hyreshus på Lövängen i Katrineholm och är möblerad och inredd med tidstypiska föremål. Den har två rum och kök, badrum och rinnande varmt och kallt vatten, som för många familjer blev verklighet vid den här tiden.