I ambulansen, efter krocken, fick Emma kraftiga värkar.
Det är en mörk vintereftermiddag och Emma är på väg från en kompis i Flen hem till Nykvarn. På 55:ans två plus en-väg strax innan Malmköping står plötsligt en älg mitt på den enfiliga vägen.
– Det var bara att försöka bromsa, men det fanns ingen chans.
Älgen slår i bilens vänster fram, rullar upp på motorhuven, krossar rutan och glider ner bredvid förardörren. När den försöker ta sig upp på benen, som senare konstateras vara brutna, tror Emma att den ska gå till attack. Hon kastar sig mot passagerarsätet, men gravid i vecka 35 är hon inte sitt smidigaste jag.
Hon ringer sambon William Eksell i panik men kan inte föra ett samtal. Han hör tumultet genom luren när medtrafikanter kommer fram för att hjälpa. Emma upprepar som ett uppjagat mantra att: "Jag är gravid! Jag är gravid!"
Det har snart gått sex år sedan olyckan som blev startskottet för den förlossningsdepression som kom att drabba Emma och göra hennes första mammaår till ett dimmigt mörker.
I ambulansen fick hon nämligen värkar, som senare stannade av. Emma, som hade klarat krocken oskadd, fick åka hem med en sjukskrivning. Då var det fem veckor kvar till beräknat förlossningsdatum, men efter bara en vecka började hon blöda.
– Det störtblödde verkligen, blod överallt!
På väg till Mälarsjukhuset drog värkarna igång igen, men slutade när de väl var på plats. Eftersom barnet i magen räknades som prematurt gjorde man allt för att den lilla flickan skulle stanna i magen. Emma ordinerades sträng sängvila på sjukhuset.
Efter ett par dagar höll både hon och William på att bli tokiga av att tillbringa dagarna i sjukhusrummet och beviljades tre timmar permission. Han for till Nykvarn för att hämta mer packning och hon hann ta en dusch hemma hos sin mamma i Eskilstuna. Sen drog värkarna igång med full kraft och det var bara att återvända till sjukhuset.
– Det var skönt att komma ifrån förlossningen en stund, få träffa mamma och få lite stöd av henne. Sen var det skönt att det hände något på riktigt.
Efter en 90 timmar lång förlossning föddes lilla Stella. Hon var 46 centimeter lång och vägde 2 844 gram.
Efter totalt 90 timmar på sjukhuset föddes Stella, fyra dagar prematurt. 2 844 gram lätt och 46 centimeter kort. Och med allvarlig kolik, konstaterades det senare. Och Emma drogs in i det mörker som förlossningsdepression kan vara.
– Allt blev bara svart. De första tre månaderna är som en dimma. Jag orkade knappt ta hand om henne, men jag gjorde det jag måste. Det är jobbigt att erkänna men jag längtade till hennes sovstunder för att få en paus.
I dag konstaterar Emma att hon fick bra hjälp av vården, fångades upp både av BVC och på sjukhuset. Men hon önskar att hon hade vetat mer både om den tillfälliga nedstämdhet, baby blues, som kan drabba nyblivna mammor och om förlossningsdepression.
– Jag har alltid älskat Stella. Men det dröjde innan jag kände någon genuin glädje i att vara mamma, säger Emma och fortsätter:
– För mig var det svårt att förstå lyckan som folk beskrev. Varför skaffar folk barn om det ska vara så här?
Emma Ahlin minns hur hennes egen mamma tog hand om henne under depressionen. "Jag kände mig som en liten liten Emma igen. Hon såg verkligen hur dåligt jag mådde och gjorde allt för att avlasta mig".
Emma minns det första året som ett totalt mörker. Koliken och de totalt sömnlösa nätterna upphörde efter tre månader, men hennes känsla klamrade sig kvar. Hon började ifrågasätta hela situationen. När Stella fyllde ett år bestämde Emma att hon skulle ge det ett år till – "alla säger att de första två åren är tuffast" – om det inte skulle ha blivit bättre skulle hon flytta för att få fokusera på att bara vara mamma.
Och så blev det. I efter hand inser hon att flytten blev den brytpunkt som behövdes för att hon skulle komma vidare i sitt mående. Hon skaffade en lägenhet i Strängnäs, med tanken att leva som särbo. Men ändrade sig snart.
– Det var efter det som allt började bli bättre. Jag insåg att jag inte vill vara utan William.
I dag känns livet ljusare och Emma njuter av barnen Stella och Lias – och deras pappa William.
I dag älskar hon inte bara personen Stella, utan även att vara hennes mamma. Hon spricker upp i ett stort leende när hon beskriver den kreativa och roliga lilla tjejen som ska börja i skolan till hösten.
Familjen består också av en fjärde person – lillebror Lias som blev Emmas revansch.
– Allt var top notch; förlossningen, amningen och tiden efter. Allt kändes så bra!
Men att våga skaffa syskon var inte självklart. Emma var rädd att falla tillbaka i depressionens mörker.
– Jag vågade inte. Det var därför det dröjde så länge mellan dem. Men till slut diskuterade vi och jag blottade helt hur jag kände. Då sa William att "jag finns här. Vi gör det här tillsammans." Och då vågade jag.