Första gången hon kände av sjukdomen var 2001, i samband med att hon födde sitt första barn.
– Jag kände mig deprimerad, trött, likgiltig till allt. Jag tänkte att det nog var tufft med första barnet. Eller att jag haft en tuff förlossning.
I samband med det togs prover för att kontrollera sköldkörteln.
– Värdena var dåliga, men jag fick ingen medicinering för de ville se om det gick tillbaka av sig själv. Det gjorde det den gången, berättar Jennifer Lenekrantz.
Därefter har hon känt av symtomen till och från.
– Många gånger har jag skämts för att berätta att jag ska till sjukhuset, jag känner mig ju som en hypokondriker.
Hon har slutat att räkna besöken på vårdcentralen för länge sedan.
– Det känns inte som om vården har koll utan man blir bollad från läkare till läkare.
I oktober i fjol bröt sjukdomen ut på allvar. Då låg hennes vilopuls på 130, hjärtat slog extraslag, hon hade ångest och kände sig paranoid.
– Jag var helt övertygad om att jag var inbillningssjuk. Så jag gjorde inget åt det. Jag härdade ut.
Rädslan gjorde att hon inte kunde sova.
– Och jag svettades. Armarna var dyngsura. Jag kunde skrapa bort svett från armarna och då låg de utanpå täcket. Sådana udda symptom handlar det om, svettningar på ställen där man inte ska svettas.
Till sist tog hon sig till sjukhuset. Därefter fick hon besked att hon drabbats av sköldkörtelsjukdom.
En sjuk sköldkörtel kan överproducera eller underproducera hormon. Båda sjukdomarna är allvarliga. I Jennifer Lenecrantz fall har värdena pendlat. Vid flera tillfällen genom åren har sköldkörtelprover tagits på henne men då har hon hela tiden legat inom referensvärdena.
Enligt Sköldkörtelförbundet upplever många patienter att vården stirrar sig blind på just referensvärdena.
Kerstin Brismar, endokrinolog och forskare vid Karolinska universitetet, förklarar att de flesta doktorer har lärt sig att man ska gå på blodproverna.
– Man kollar inte riktigt hur patienten mår. Utan då säger man att proverna är bra och att det inte är något fel på sköldkörteln. Det är lite orättvist för så enkelt är det inte.
Kerstin Brismar håller med om att det kan vara svårt att få hjälp.
– Man anser att det här ska primärvården kunna, man behöver inte gå till specialist. Men sjukdomen är väldigt komplex.
Sedan ett år tillbaka är Jennifer Lenekrantz inskriven på medicinmottagningen på Mälarsjukhuset.
– Vissa dagar kan jag inte göra någonting, andra dagar är jag väldigt uppe i varv.
Jennifer Lenekrantz utbildade sig till massageterapeut för en tid sedan men det har hon fått lägga på hyllan.
– Jag klarar inte ett vanligt jobb. Ibland kommer jag ju inte ens upp ur sängen, säger hon.
I familjen finns hästar. Men Jennifer har inte ridit sedan oktober förra året, när hon blev sjuk.
– Jag har inte orkat.
Hon skulle önska att sköldkörtelsjukdomar fick mer uppmärksamhet, genom exempelvis en gala likt den som arrangeras för att samla in pengar till diabetesforskningen.
– Vi är jättemånga som har den här sjukdomen.
Hon tycker att det känns tryggt att vara inskriven i sjukvården och det känns bättre att veta vilken sjukdom hon bär på.
– Men det finns mer hjälp att få. Bland annat finns det en annan medicin, men det är inget som man erbjudit mig. När jag frågar svarar de att de inte har den här. Men vissa får den i dag, i Sverige.