Joakim Danielsson blev svårt sjuk i covid-19 i november 2020 och spenderade 13 dagar i respirator.
Det är en av sommarens första riktigt heta dagar. Joakim Danielsson har ätit lunch i skuggan av ett parasoll i villaträdgården. Bakom honom rullar robotgräsklipparen Skalman kors och tvärs över gräsmattan.
Han spelar upp ett videoklipp på telefonen. Mannen på skärmen går inte att känna igen. Kroppen under sjukhuslinnet är avmagrad, blicken tom. Den vanligtvis rakade hjässan är täckt av ett tunt lager hår. Han kraftsamlar och drar sig mödosamt upp på skakiga ben till fysioterapeutens glada tillrop.
– Fysiskt är jag tillbaka till 95 procent. Det har varit den, i sammanhanget, enkla biten. De psykiska såren är svårare att hantera, säger Joakim Danielsson och lägger telefonen åt sidan.
Det går nio dagar från det första, lätta obehaget i halsen tills dess att ambulansen kommer och hämtar honom. Då kan han varken stå upp eller äta. Det är den 3 november 2020.
Trots ambulanssjuksköterskans uppmaning till kollegan bakom ratten att "stå på" när hon ser att han är cyanotisk, och trots den talrika välkomstkommittén utanför akutmottagningen dröjer det innan han blir rädd. Han tror fortfarande inte på att han – ung, vältränad och utan underliggande sjukdomar – kan bli riktigt sjuk.
När han rullas in på Mälarsjukhuset möts han av en överläkare. Joakim Danielsson tycker att han ser härjad ut, som om han har arbetat tre dygn i sträck. Han skäms över att ha behövt hämtas med ambulans. Det känns dumt, nästan fånigt, att ta sjukvårdens hårt ansträngda resurser i anspråk. Men när överläkaren böjer sig över honom, lägger en hand på hans axel och tittar honom i ögonen inser han plötsligt att det är allvar.
– Han sa: Joakim, du är väldigt sjuk men du är ung och stark, och jag ser på dig att du kommer att klara det här. Då blev jag iskall. Vadå, tänkte jag, menar du att det finns en chans att jag inte klarar mig?
Joakim Danielsson
Därefter går allt väldigt snabbt. Lungorna kontraströntgas, 40 procent av dem visar sig ansatta av viruset, och han förs vidare upp till intensivvårdsavdelningen för covid-patienter där en narkosläkare förklarar att han ska sövas och läggas i respirator.
Tankarna snurrar. En respirator är väl en sådan där man drar ut sladden ur, och så dör man? Han har ju varken hunnit ta farväl av barnen eller hustrun Linn Danielsson Brensén.
– Jag fick en telefon, ringde Linn och fick ur mig att nu ska de lägga mig i respirator.
Sedan blir allt svart.
Hemma i huset i Odlaren lägger Linn Danielsson Brensén på luren. Hon är själv rejält sjuk i covid-19 och sängliggandes.
– Allt var så chockerande, det var uppror i hela mig. Jag var rädd, ledsen, chockad. Barnen kom hem och jag berättade för dem, jag ringde Jockes föräldrar, hans bror och mina föräldrar. På något sätt blev det min uppgift att lugna alla andra.
Döttrarna Isabel, 13, och Hilda, 10, får axla ett stort ansvar. De lagar mat och lämnar lillebror Sam, 5, på förskolan. Varje dag av ovisshet känns som en vecka.
– På något sätt förstod de allvaret och steppade verkligen upp när det behövdes, säger Linn Danielsson Brensén och fortsätter:
– Chefsläkaren Jesper ringde varje dag från intensiven. Han var lugn och kunde berätta mer tekniskt om läget och behandlingen Jocke fick. Det var som att få en kram över telefonen. Jag låg där, orkeslös med huvudvärk och yrsel och klamrade mig fast vid de där samtalen.
Till vänster: Hustrun Linn Danielsson på första besöket på Mälarsjukhuset efter uppvaknandet. Till höger: Facetimesamtal med Linn och sonen Sam, 5.
Joakim Danielsson förblir nedsövd i 13 dygn. Efter ytterligare fyra dagar på iva flyttas han till rehabavdelningen där han spenderar fem dagar innan han, mot läkarnas rekommendationer, skriver ut sig lagom till äldsta dottern Isabels 13-årsdag.
Det låter som ett filmiskt feel good-slut på en månadslång mardröm. Det är det inte.
– Första helgen var skitmysig. Jag var nykär i Linn, kände sådan tacksamhet till allt och alla som hörde av sig. Vänner som jag tappat kontakten med och inte hade pratat med på tio år tog kontakt. Det var en magisk känsla – men sedan blev det bara kaos, säger Joakim Danielsson.
"Hoppas du mår bättre nästa dag". Sonen Sam målade teckningar som skickades med till pappa på sjukhuset.
Pappan och maken som återvänder är stressad och traumatiserad. Humöret svänger snabbt, kroppen fungerar inte och ett blodomlopp fullpumpat med läkemedel har medfört konstant återkommande hallucinatoriska mardrömmar.
– Efter de första veckorna hemma sa Linn till mig att, det här kommer inte gå, ska vi verkligen fortsätta tillsammans? Hon tyckte inte om personen som kom hem igen. Jag var totalt uppslukad av mig själv och mitt mående.
Det är inte bara han som är traumatiserad. Hela familjen är skakad. Barnen har i veckor tvingats umgås med tanken på att pappa kanske aldrig kommer hem igen.
– Sam förstod inte riktigt vad som hände. Han trodde att jag skulle dö, och hanterade det på sitt sätt. Han hade redan bearbetat att jag inte fanns mer och hade varit ledsen, så när jag kom hem igen blev det helt fel. Det tog ett tag innan vi hittade tillbaka till varandra.
Dottern Hilda, 10, besöker Joakim Danielsson på rehabavdelningen efter att han fått lämna iva.
Sju månader har passerat sedan hemkomsten. För Joakim Danielsson har vägen tillbaka till vardagen varit lång. Neurorehab har följts av kuratorsamtal och psykologhjälp. Han tränar och springer och har "ätit upp sig på helt fel sätt". Sedan ett par månader tillbaka har mardrömmarna börjat avta.
– Samtidigt så inser jag, nu när jag börjar känna att det är ganska härligt att leva igen, att jag och Linn inte alls är på samma ställe i den här processen. Jag sov mig igenom de där veckorna, och har mina trauman utifrån det, men hon har andra sår. För henne var traumat ännu värre, men hon fick sätta sitt eget mående åt sidan för att ta hand om mig.
Linn Danielsson Brensén är fortfarande sjukskriven på deltid. Hon beskriver det som att hon under flera månader "bitit ihop och kört på". När konflikterna blossade upp i det omtumlade hushållet var det hela tiden hon som fick iklä sig föräldrarollen. När fokus låg på att Joakim skulle läka lämnades hennes egna sår obehandlade.
– Jag fick aldrig lägga mig ner och bara skrika och gråta och känna att fy fan, vad jobbigt det här är. Jag skulle vara medlaren och se förbi känslorna. Nu kan jag känna hur mycket jag har trängt undan, och medan Jocke har blivit piggare och piggare har min återhämtning inte riktigt gått åt rätt håll.
De betonar båda tacksamheten, men också hur tufft det varit – och fortfarande är.
– Jag blir provocerad när folk pratar om en nyfunnen kärlek till livet, för det funkar inte så. Processen är längre än att man kommer hem och har överlevt. Traumat kommer efteråt. Både mitt eget och hela familjens trauma i att de höll på att förlora mig. Det är mycket att bearbeta samtidigt som livet bara pågår, säger Joakim Danielsson.
Dottern Isabelle hjälper till med rakningen.
Var befinner du dig i din läkningsprocess?
– Jag tror inte att jag kommer att komma tillbaka till den personen jag var innan jag blev sjuk, men jag får hitta sätt att förhålla mig till det. Jag märker att jag har mycket mindre tålamod för nonsens, och kan säkert uppfattas som mer taggig. På något sätt är det som att jag försöker skala bort dödköttet i livet för att kunna fokusera på det som är viktigt.
Vad är viktigt?
– Det är en pågående process att utvärdera det. Jag försöker fokusera mer på mina nära relationer. Barnen, Linn, min bror, mina föräldrar. Jag kan inte påstå att jag lyckas hela tiden, men ibland kommer det glimtar där man känner att livet är bra jävla härligt.
En glimt av lycka. Joakim Danielsson under en cykeltur med sonen Sam, 5."Det var inte helt självklart att jag skulle få göra det igen", säger Joakim Danielsson.
Berätta om en sådan glimt.
– Tidigare idag. Jag och Sam var ute och cyklade, och det kom som en insikt att här får jag cykla med min son. Det var inte självklart att jag skulle får göra det igen, och det bara sköljde över mig. Sommardofterna med syren, solen skiner, han cyklar och visslar och jag cyklar bakom honom. Det högg till i bröstet och jag började nästan gråta, en sådan där känsla som bara väller in och håller i sig i någon minut. Det var bara han och jag, där och då.
– De ögonblicken är jag väldigt tacksam för.