Katrineholmaren Mikael Andersson har diagnosen bipolär typ 2 vilket innebär att han är manisk och deprimerad i perioder.
– Man säger att mellan en och två procent av befolkningen drabbas av bipolär affektiv sjukdom, säger Marianne Lundqvist, biträdande verksamhetschef på psykiatriska kliniken på Nyköpings lasarett och Kullbergska sjukhuset i Katrineholm.
Med största sannolikhet följer Sörmland de siffror som presenteras på nationell nivå. Katrineholmaren Mikael Andersson har diagnosen bipolär typ 2 vilket innebär att han är manisk och deprimerad i perioder.
– Du får vänta, jag har besök nu, säger han till skatan som slagit sig ner intill uteplatsen och tigger efter mer att äta.
– Jag låg därinne i nästan två års tid. Jag var livrädd för folk, fortsätter han och pekar mot huset.
Nu är Mikael Andersson på benen igen. Han känner sig hoppfull. För en tid sedan körde han en plastkasse med gamla mediciner till apoteket.
– Många av dem har ju inte funkat. Men nu tror jag att vi hittat rätt balans.
När Mikael Andersson ser tillbaka på sitt liv skulle han önska att han fått diagnosen tidigare.
– Den här sjukdomen hade ju jag redan när jag var liten. Om jag hade fått reda på det då, då hade lärarna haft lättare med mig. Jag hade en flock efter mig på rasterna, det hände ju alltid något roligt runt mig.
Som liten var Mikael Andersson duktig på att åka skidor.
– Jag skrek "ur spår" och de fick hoppa undan.
Tre år i rad tog han hem segern när eleverna på skolan kämpade om att komma först över mållinjen.
– Vid ett tillfälle tog de en bild på oss. Vi är fyra på bilden. Tre tittade rakt in i kameran. Jag tittade åt ett annan håll. Jag hade redan sett något annat roligt. Så var jag redan då. Men då var man bara besvärlig.
Mikael Andersson är öppen med sin sjukdom.
– När jag mår så här är jag jätterolig att umgås med. Men när jag är låg hör jag inte av någon. Jo, jag har en vän. När jag har legat i sängen ett halvår sliter han upp dörren, sparkar på sängen och säger åt mig att gå upp. Det hjälper.
Mikael Andersson har varit sjukskriven sedan 2014. Dessförinnan åkte han runt och servade bensinmackar.
Han berättar om kreativiteten som kommer med sjukdomen, den fantastiska sjukvårdspersonalen och hur det känns att tappa bort en hel dag ur minnet.
– Man kan ställa till det så tokigt för sig så ibland tror man inte att det är sant. Man känner sig oövervinnerlig. Förra veckan var jag väldigt uppåt, jag tappade bort hela onsdagen.
Mikael Andersson är särbo och pappa till tre barn.
– Jag har dålig kontakt med dem. Jag har sumpat mina barn massor när jag inte orkade med någon. Jag har dåligt samvete för det men jag kan inte backa tiden.
I den egna trädgården har Mikael Andersson byggt ett uterum i vilket han tillbringar en stor del av sommaren.
Han tycker att vi måste bli bättre på att prata med varandra om psykiska sjukdomar.
– Vi ska inte vara rädda för att prata om psykiska sjukdomar och jag tycker att människor kan bli bättre på att hjälpa varandra.
– När jag kommit på benen är det så många som säger "vad roligt att se dig", men varför kommer de inte när jag inte orkar? Varför tänker vi inte mer så?, funderar Mikael Andersson.
Personer med sjukdomen, som Marianne Lundqvist har mött, säger ofta att omgivningen uppfattar dem som besvärliga och som någon man inte kan lita på.
Eftersom människor är rädda för det som vi inte känner till har vi, enligt Marianne Lundqvist, lätt för att sätta in andra människor i fack, i syfte att få en snabb bild av verkligheten.
– Det finns en stor okunskap om psykiska tillstånd i allmänhet. Om man inte vet vad det innebär att ha bipolär sjukdom riskerar personen att stämplas utifrån en sjukdomsperiod. Det är djupt olyckligt och sorgligt då dessa personer är som vi andra största delen av livet, säger hon.
Tycker du att vi blivit bättre på att prata om psykiska sjukdomar?
– Både ja och nej. Det verkar ha en positiv effekt på samtalsklimatet när kända personer framträder med sina psykiska sjukdomar. Vissa tillstånd har blivit lättare att prata om nu förtiden. Det är till exempel ganska accepterat att prata om att gå in i väggen eller att ha adhd, medan det fortfarande kan vara ganska skamligt att nämna andra tillstånd.
Hon tycker också att vissa symtom, som i hennes värld kan vara extremt försvårande i livet och orsaka stort lidande, används i alltför triviala situationer.
– Till exempel när man säger att jag har ångest för att jag ska gå till frissan och byta frisyr. Detsamma gäller "jag är deprimerad", det kan i vardagligt tal betyda nästan vad som helst. Att på riktigt ha ångest eller att vara deprimerad är något helt annat, säger Marianne Lundqvist.