En tripp till Paris 1979 blev startskottet. Den andra sidan pryds av Napoleon.
Det började med en resa till Paris 1979. Då köpte Kent Erikstedt en kapsylöppnare med Eiffeltornet på ena sidan och Napoleon på den andra.
– Sedan kom jag över en till. Och en till, på den vägen är det.
I dag ryms en samling på ungefär 8 000 öppnare i villans källare.
Du har ockuperat källaren?
– Så känner nog min hustru alla fall.
När gäster kommer på besök tappar de hakan redan i baren. Den pryds av 400 öppnare. I hobbyrummet väntar resten. På hyllor, i lådor, monterade och katalogiserade, ja bokstavligt talat överallt. En hammare i naturlig storlek har en öppnare i ena änden, politikerporträtten och konungen likaså.
– Grejen är att få visa upp dem. Hur många har sett en sådan här samling, undrar han retoriskt och bläddrar så ivrigt bland de uppsatta klenoderna att Jesusöppnaren tappar fästet.
Sedan tio år tillbaka förs noggranna anteckningar om varje öppnares ursprung. På golvet, i väntan på registrering, ligger 2020 års skörd. Själv har han slutat köpa nya, men vänner, bekanta och i viss mån främlingar ser till att samlingen fortfarande växer.
– Det roliga är att tigga och få. Kompisarna tänker på mig när de är utomlands.
En kam, Jesus, och Elvis – en och annan udda öppnare ingår i Kent Erikstedts samling. Givetvis har julmotiv en egen hylla.
En utställning står på önskelistan. Med viss reservation.
– Folk vill ju titta nära, man vet inte hur många som försvinner. När jag visade på Nordiska museet 2008 var de bakom plexiglas, säger han nöjt och kommer att tänka på ett glöggparty hos kulturprofilen Carl Braunerhielm.
– Någon sa åt mig: Rör ingenting, då får du skäll! Och det är likadant här.
Som den samlarsjäl han är – i barndomen var det frimärken och tändsticksaskar som gällde – reagerade han med nyfikenhet när en bekant hörde av sig.
–Per Wallin på Sigillet frågade om jag ville titta förbi.
Till priset av en flaska årgångswhiskey adderades ett 30-tal öppnare till samlingen. Var han möjligen intresserad av nyckelringar också?
– Jag svarade att jag egentligen inte samlar på nyckelringar men att kasta dem – nej, det får du inte.
Nyckelringarna, 3 000 till antalet, låg sedan orörda i källaren i 20 år. Nu, då makarna börjat vänja sig vid tanken på att inom en inte alltför avlägsen framtid lämna huset till förmån för lägenhet kändes det lämpligt att inspektera gömmorna. Nyckelringarna väckte förtjusning.
– Det är en kulturskatt! Jag plockar med dem på kvällarna, det är bilmärken, slott och allt möjligt.
Betyder det att du fått blodad tand och vill utöka?
– Nej, det får vara bra nu.
– Kan vi ta i hand på det?
Hustrun Gunilla Erikstedt har anslutit till källaren och hennes snabba replik får båda att brista ut i gapskratt.
Har han svårt att slänga saker?
– Ja, sulorna satt knappt kvar på gymnastikskorna vi kastade i går.
– De var bra att ha i trädgården. Vissa grejer är svårare att göra sig av med än andra. Jag skänkte kläder till härbärget, det är bättre än att de ligger i en låda, säger han för att sekunden senare ge hustrun rätt. Åtminstone delvis.
Känns motiven igen? Hemma hos kapsylsamlaren kan man hitta politiker och självaste kung Carl XVI Gustaf.
Den oundvikliga frågan kvarstår. Vad händer med källarens innehåll vid en flytt? Samlaren ser måttligt road ut när hustrun nämner att barnen pratat om att en container kan tänkas dyka upp vid infarten.
– Det blir svårt att göra sig av med grejerna men jag kan ju inte kan ta med allt. Jag skulle kunna tänka mig att ge bort till en riktig samlare. Eller ett museum.
Eftersom det är ett tag tills dess – finns det något du saknar?
– Ja, en öppnare med ficklampa på.