"Jag har full förståelse för känslan hos de drabbade, att brottet de utsätts för och åtgärderna vi kan vidta inte riktigt står i proportion", har Peter Göransson, kommissarie vid polisen i Katrineholm, Flen och Vingåker, tidigare sagt apropå larmen om fönstertittande.
Den senaste tiden har polisen fått flera larm om ofredande genom fönstertittning i Flen. Förutom att tidningen har rapporterat om några av fallen har det uppmärksammats i lokala grupper på sociala medier, där stämningen ofta är upprörd. I en intervju i början av januari uttryckte kommissarie Peter Göransson viss förståelse för allmänhetens frustration, då brotten skapar otrygghet för många – trots att de ofta bara ger böter i straff.
De misstänkta brotten har fått många att ställa sig frågan "varför?" och "hur stoppar man ett sådant beteende?".
Johanna Lätth är psykolog med fokus på sexualbrottsfrågor på Kriminalvården. Hon är inte insatt i de aktuella händelserna och talar i generella termer när hon försöker räta ut några av frågetecknen kring sexualbrott.
Genom att forska på dömda sexualbrottslingar har man identifierat en rad riskfaktorer inom olika områden. Lätth förklarar att man dels tittar på hur många riskfaktorer en person har, dels på hur de samspelar med varandra. En riskfaktor är sexuella avvikelser, parafilier. En annan är sexuell upptagenhet, hypersexualitet.
Pedofili, alltså en vuxen människas sexuella dragning till barn, är kanske den vanligaste parafilin bland sexualbrottsdömda. Andra är till exempel voyeurism, där man upplever en sexuell laddning i att titta på folk i smyg och exhibitionism, där man vill visa upp sitt könsorgan för någon som inte är beredd på det.
– Har man avvikelser som kan motivera till brott och samtidigt svårt att kontrollera sin sexualitet, så är det en kombination av faktorer man ska man vara uppmärksam på.
Andra riskfaktorer är antisocialitet, bristande självreglering, fientlighet mot kvinnor och intimitetsbrist, förklarar Lätth.
– Man kanske inte får den där känslomässiga kontakten i relationer som de flesta av oss får, eller att det blir väldigt konfliktfyllt.
Kriminalvården tog emot omkring 700 med sexualbrottsdömda i fjol. Men det finns även hjälp för de som är oroliga för sina egna sexuella impulser, bland annat hos stödlinjen Preventell på 020-66 77 88.
Kriminalvården har ett omfattande sexualbrottsprogram. Just nu testas också ett kortare på 18–26 timmar, för att kunna hjälpa fler. Båda programmen är baserade på kognitiv beteendeterapi, KBT.
– En högriskklient kan gå i gruppbehandling i över ett år på anstalt. Det är Kriminalvårdens längsta program.
Men det är inte bara den som har begått brott som kan få hjälp att hantera sina riskfaktorer.
– Om man är orolig, kanske för att man har tankar om att begå sexualbrott eller känner en impuls att kolla på någon form av sexuellt övergreppsmaterial, då är det absolut mest vuxna och ansvarsfulla man kan göra att söka hjälp.
Anledningen till att söka hjälp behöver inte vara att man är rädd att begå brott – det kan också vara plågsamt att ha ett begär man inte vill ge utlopp för.
Att sexualbrott väcker känslor och rädslor är det inget tvivel om, men Lätth påpekar att sexualbrottsdömda är den grupp inom Kriminalvården som mest sällan återfaller i brott, alltså döms på nytt, efter att ha avtjänat sitt straff.
– Det kan vara svårt att förstå, för det är en så känslomässig brottslighet som kan få otroligt stora konsekvenser med varje återfall. Men i faktiska siffror är det två procent av de sexualbrottsdömda som döms för liknande brott igen under de första tre åren i frihet. Sen får man också tänka på att många brott inte anmäls.
– Vi vill så klart att siffran ska ner till noll, och varje fall kan få otroligt stora konsekvenser, men det är en mycket lägre siffra än motsvarande för andra grupper inom Kriminalvården.