Vid jourhemsplacering är lugn och ro det första man ser till. Därefter kommer aktiviteter och nya möten, enligt Linda.
Linda träffade Patrik 2002. Då hade Linda flera biologiska barn och Patrik inga egna. I stället för att skaffa gemensamma barn beslöt de sig för att ta emot barn i kris. I dag består familjen av fem hemmavarande jour- och familjehemsplacerade barn från förskole- till gymnasieålder.
– Vi är som en vanlig familj, med den skillnaden att vi vet att barnen så småningom kommer lämna oss, säger Linda.
De två äldsta barnen har blivit vårdnadsöverflyttade till Patrik och Linda. Det betyder att de är vårdnadshavare men att barnen ärver sina ursprungsföräldrar och inte Patrik och Linda. De barnen är familjehemsplacerade under en längre tid. Jourhemsbarnen är kvar i drygt ett halvår för att en utredning ska hinnas med.
Processen för att få bli jour- och familjehem är långvarig.
– De ska utreda allt ifrån ens barndom till vilka vi är i dag. Vi är inte några superhjältar, säger Linda.
Vilken familj som helst, i alla konstellationer med trygg ekonomi och ett vanligt liv med upp- och nedgångar har möjlighet att ta sig an barn, säger Linda. Det viktiga är att man har klarat av sina egna kriser, gått igenom dem och har det stabilt när man ansöker om att få bli ett jour- och familjehem.
Jour- och familjehem har inte försörjningsplikt. Det är socialtjänsten och ursprungsfamiljen som hjälper till med underhållningsstöd. När Linda pratar om en god ekonomi handlar det om att familjer inte ska ta hand om ett barn för att tjäna pengar – det är barnets välmående som ska stå fokus, säger hon.
Vid placering av barn finns familjehemskonsulenter som stöd för de vuxna. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Den övriga familjen behöver också vara med på noterna och ta till sig barnet, som ska ses som en vanlig familjemedlem. För att vara säker på att det fungerar säger Linda att hemma hos dem är det deras regler som gäller. Tar man ett barn får man med sig hela nätverket, med mor- och farföräldrar och föräldrar, och det måste man ta hänsyn till, säger hon.
Linda tycker att uppgiften är fantastisk, med fina möten och många minnen. Det kommer fortfarande barn som de haft hos sig och hälsar på familjen. Det jobbigaste är skilsmässan, när barnet till sist ska tillbaka till sin ursprungsfamilj.
– När man hittar en liten bortglömd strumpa i tvätten får man bryta ihop och sörja. Det måste få ta sin tid. Men det är också det bästa, när barnet får komma tillbaka till sina egna föräldrar, säger hon.
Patrik och Linda heter egentligen något annat. Tidningen har valt att låta dem vara anonyma för att skydda barnen.