Lena Marmstål Hammar är universitetslektor i vårdvetenskap vid Mälardalens Högskola.
Att ålder är en riskfaktor för psykisk ohälsa är känt. Likaså att äldre män oftare än kvinnor väljer att ta sitt liv. Men hur ska samhället komma åt problemet?
Birgitta Kerstis och Lena Marmstål Hammar är universitetslektorer i vårdvetenskap vid Mälardalens Högskola. Tillsammans med Jenny Karlsson, specialistsjuksköterska i psykiatrisk vård vid Karolinska Institutet och tidigare magisterstudent vid MDH, har de tittat närmare på just detta och presenterat resultaten i en färsk studie.
Den beskriver vilka erfarenheter sjuksköterskor i primärvården har av att identifiera psykisk ohälsa hos äldre män. Sammanlagt 39 sjuksköterskor från tio vårdcentraler har besvarat öppna frågor i ett frågeformulär och deras svar har analyserats.
– När äldre män söker primärvård gör de det ofta för andra saker, kanske för ett sår eller för blodtryckskontroll. Sällan för hur de mår psykiskt, även om det kanske är det som är det verkliga problemet, berättar Birgitta Kerstis och konstaterar att det heller inte är ovanligt att männen själva missar att göra kopplingen att de fysiska symtomen hänger samman med det psykiska måendet och/eller livssituationen.
Birgitta Kerstis, universitetslektor på MDH, konstaterar att män i den äldre generationen oftare än kvinnor riskerar bli ensamma och har svårare att prata känslor.
Många män i den äldre generationen har genom livet identifierat sig med sitt arbete och kan efter pensionen bli ganska ensamma och utsatta. De saknar ofta förmågan att skapa sociala nätverk, som kvinnor generellt är bättre på. Det saknas också arenor att mötas på, fysiskt och digitalt. Inte minst nu i coronatider.
Och att prata känslor är ofta inte dessa mäns starkaste gren. Här står sjuksköterskor i primärvården i första ledet för att fånga upp den psykiska ohälsan i tid.
– Det gäller att sjuksköterskorna ser problemet, har tid att lyssna och gärna träffar männen vid flera tillfällen för att uppfatta det osagda. Att de ser bortanför de fysiska problemen. Den tid vi i vården har med patienten måste vi använda smart.
Birgitta Kerstis menar att samhället och vården tydligare signalerar att det är ok för kvinnor, inte minst i den äldre generationen, att uttrycka psykisk ohälsa.
– Titta bara på tidningar och broschyrer i ett väntrum. Nästan allt vänder sig till kvinnor. Det är dags att stärka och se männen bättre, visa att deras välmående är lika viktigt, både generellt och individuellt. Vi sjuksköterskor måste fråga: "Vad behöver du?" Får vi inget svar under första mötet får man se till att bygga upp tillit och förtroende, och sedan fråga igen nästa gång.
Kanske behövs digitala och andra lösningar, för att kunna lägga mer krut på de viktiga samtalen med äldre män. Och framför allt behöver sjuksköterskorna i primärvården mer tid, kompetens och bättre kunskaper i ämnet, samt kontinuitet och samarbete över gränserna med flera yrkeskategorier – och med de anhöriga.
Birgitta Kerstis förklarar vikten av att anhöriga för fram farhågor till sjukvården om att maken eller pappan inte mår bra. Men det är inte alltid en äldre kvinna vågar ta det steget.
– Det är väldigt viktigt också är att sjuksköterskorna har ett intresse för frågan. Man kan ha oändligt med tid, men är man ointresserad av att hjälpa patienten att öppna sig och att söka efter underliggande orsaker till att han inte mår bra så kan man ju inte fånga upp psykisk ohälsa. Vi hoppas att vår studie kan förmedla en ökad kunskap kring de här frågorna.