– Vi blev gravida i mars förra året... Gud vad glada vi var, säger Emma Söderberg.
Hon och sambon Rickard Falkestål tittar på varandra och minns tillbaka. De hade försökt sedan augusti 2014, fått ett missfall.
– Den här gången var det en normal graviditet, säger Rickard Falkestål.
I alla fall fram till vecka 13. Vid en undersökning visade det sig att barnet utvecklats med något som kallas gastroschisis, ett tillstånd där barnets tarmar ligger utanför magen.
– Det är inte livshotande men det krävs operation. Vi bokades in för ett planerat kejsarsnitt i Uppsala, säger Emma Söderberg.
Den 28 oktober skulle hon födas. Deras Julie. Namnet var bestämt redan innan. De hade satt sig ner och gjort en lista. Fem pojknamn och fem flicknamn.
– Vi har alltid sagt att vi ska ha fem barn, säger Emma Söderberg.
Hemma i lägenheten i Finninge börjar barnrummet nu återställas till ett gästrum. Men det är en långsam process. Allting var färdigt för dottern Julies ankomst. Små, små blöjor ligger prydligt uppradade.
– Vi köpte barnvagnen ganska tidigt eftersom vi hittade en till nedsatt pris, säger Rickard Falkestål.
– Nu köper vi gravljus när de är nedsatta i pris, fortsätter han.
Emma Söderberg tar upp en mjuk, mönstrad body.
– Den luktar som henne.
Bodyn såldes i tvåpack. Emma Söderberg håller i den ena.
– Den andra var den hon begravdes i.
– Hon var så fin. Med tio fingrar och tio tår. Små, små naglar. Vi var så glada just då. Att äntligen få se henne, säger Emma Söderberg.
Klockan 16.22 den 30 september 2015 föddes Julie. Hon var 44 centimeter lång och vägde 1 630 gram.
– Vi låg där med henne och jag höll henne i min famn. Sedan kom de in med en kylväska...
– ... för att hon skulle hålla färgen, säger Emma Söderberg och avslutar meningen som sambon påbörjat.
– Vår dotter föddes inte levande.
Julie blev en av siffrorna i en sorglig statistik från Socialstyrelsen. I Sverige dör årligen ungefär 450 barn sent i graviditeten. En siffra som varit i stort sett konstant under många år.
Det var i slutet av september som Emma Söderberg kände att någonting inte stämde. Då hade hon gått lite över 32 veckor av 40 in i graviditeten. Den vanligtvis livliga Julie var ovanligt stilla.
– Vi åkte in den 24 och 25 september eftersom jag upplevde att fosterrörelserna minskat. Men de skickade hem oss eftersom barnets hjärtslag såg bra ut, trots att jag påpekade att hon var slö, säger Emma Söderberg.
Den 27 september kändes knappt en spark. Emma Söderberg gjorde allt det där man ska göra. Buffade på magen. Drack kallt vatten. Rörde på sig. Vilade.
– På morgonen den 28 september var det helt stilla.
Paret bestämde sig för att åka in igen. Läkaren som paret träffade hade svårt att hitta Julies puls.
– Men hon sa att det kunde bero på att det var så sent i graviditeten och att barnet då ligger långt ner, säger Emma Söderberg.
Efter en stund fick de beskedet... Läkaren sade sig ha lokaliserat hjärtslag.
– Men jag kände ju att det är något som inte stämde, säger Emma Söderberg.
Paret bad om fler prover. Läkaren kom tillbaka med en annan läkare som gjorde ett nytt ultraljud. Och gavett helt annat besked. Det syntes ingen hjärtaktivitet.
– Hon var redan död när vi kom in, berättar Emma Söderberg.
Hur tänker ni kring det första beskedet ni fick? Att det fanns hjärtslag?
– Det var ju inte så att vi blev lättade, vi kände ju att något var fel. Det kan ha varit min puls de såg, säger Emma Söderberg.
Ilska, sorg... Att bara vilja åka hem. För Emma Söderberg var känslorna många och svåra efter beskedet. Hon nästan rusade upp och ut. Rickard Falkestål stannade upp och lyckades fråga vad som kommer att ske nu. Beskedet han fick var att de ska få komma tillbaka dagen efter för att bli igångsatta.
– Allting kändes så hemskt orättvist, säger Emma Söderberg.
I stället för ett planerat kejsarsnitt skulle Emma Söderberg nu få föda på normalt vis. Men ingenting kändes normalt.
Dagen efter var de tillbaka på sjukhuset. Emma Söderberg fick en cocktail av mediciner som skulle få igång värkarna. Det skulle dröja fram till onsdag morgon innan hon kom igång, men sedan gick allt fort.
– Jag fick epidural... ja, all bedövning man kan tänka sig. Nu behövde de ju inte tänka på barnet utan bara på mig.
Med sig in till sjukhuset hade paret sina respektive familjer.
– Det kändes så bra att ha deras stöd i det här. Och att de fanns på plats för att välkomna Julie, säger Emma Söderberg.
Paret höll sin nyfödda Julie så länge de kunde. Men döden blir snabbt påtaglig för en så liten kropp.
– Det kändes så hemskt att lämna henne, att hon skulle ligga själv där i ett kylrum, säger Rickard Falkeståhl.
– Men samtidigt kände vi att det skulle bli jobbigt att lämna henne oavsett när vi gjorde det, säger Emma Söderberg.
Hemma i lägenheten igen sade de hejdå till sina familjer. Deras mammor frågade om de inte skulle stanna längre.
– Men vi tänkte att vi klarar oss, säger Emma Söderberg.
Det gick bara några minuter innan de ringde efter sina mammor. I två veckor bodde mammorna hos dem för att hjälpa till med matlagning och att få vardagen att fungera.
– Vi visste inte vad vi skulle göra, allting var så konstigt med känslor man inte upplevt förut, säger Rickard Falkestål.
– Vi hade sett fram emot att byta blöjor, säger Emma Söderberg.
I stället: Planera begravning, ha kontakt med kurator och försäkringsbolag, ordna med dödsattest och faderskapsintyg.
– Vi ville ju att hon skulle ha Rickards efternamn eftersom vi ska gifta oss, säger Emma Söderberg.
Den första tiden var hemsk, berättar paret. Men när de fick veta dödsorsaken kändes det lite bättre.
– Då fick vi veta att det inte var några fel på Julie, och inte på mig heller. Hon dog av plötslig spädbarnsdöd i magen och vi hade inte kunnat göra någonting annorlunda, säger Emma Söderberg.
Innan fanns tankarna där. Skulle de ha åkt in en gång till? Är det något fel på oss?
– Alla sådana tankar har släppt, säger Emma Söderberg.
Samtidigt önskar de att de fått mer information innan.
– Nu vet vi hur många som drabbas. Det är så konstigt att ingen pratar om det här. Vi visste ingenting innan om hur viktigt det är att lära sig känna fosterrörelserna, säger Emma Söderberg.
Efter att de förlorade Julie har de engagerat sig i olika internetforum och facebookgrupper med andra drabbade. Först för att själva få stöd, men nu även för att stötta de som drabbats nyligen. Gemensamt för grupperna är att de efterlyser mer information och mer forskning.
– Visst, man ska inte skrämma upp de som väntar barn. Men samtidigt känns det viktigt att veta vad som kan hända. Vi vet ju nu, men hade ingen aning om det här innan vi drabbades, säger Emma Söderberg.
Med tiden är det dags att gå tillbaka till arbete och det liv som paret haft innan.
– Det var nästan värre när båda började jobba. Det var som att allt var som vanligt fast att något fattades. Det var ju inte såhär det skulle vara, säger Rickard Falkestål.
Hur har allt det här påverkat ert förhållande?
– Vi vet andra som gått igenom det här, där det har tagit knäcken på förhållandet, säger Emma Söderberg.
– Vi har kommit närmare varandra, säger Rickard Falkestål utan att tveka.
– Det ger helt nya perspektiv och ändrar ens syn på allting. När andra bråkar om småsaker tittar vi bara på varandra och... ja, sånt känns så onödigt, säger Emma Söderberg.
Minst en gång per dag, ibland oftare än så, besöker paret Julies grav. På kvällarna sjunger de en vaggvisa för henne vid graven.
När trollmor har lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen.
Då sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner.
Ho aj aj aj aj buff.
Ibland kommer frågan. Den där frågan som blir så svår att svara på. Har ni barn?
– Man vet inte vad man ska svara. Vi vill prata om henne men det märks ofta att andra tycker att det är jobbigt. Att de inte riktigt vet hur de ska hantera det, säger Emma Söderberg.
För trots att Julie är död är hon högst levande för Emma Söderberg och Rickard Falkestål. Hon är deras dotter.