”Innan ni begår självmord, ring...”. Så löd annonsen i Öresundsposten den 7 februari 1956 med tillhörande telefonnummer dit personer som mådde dåligt uppmanades att ringa. Bakom annonsen stod prästen Erik Bernspång. Sedan dess har de jourhavande prästerna utgjort en viktig själavårdande samhällstjänst.
– Varje präst har i sin utbildning det som vi inom kyrkan kallar för själavård. Det handlar om det enskilda samtalet med personer under tystnadsplikt, säger Markus von Martens.
Den i dag pensionerade prästen, som tidigare bland annat var kyrkoherde i Åker-Länna församling och kontraktsprost, har själv tagit emot en lång rad samtal i jour. Numera innehar han rollen som samordnare för de jourhavande prästerna i Strängnäs stift. Tillsammans med präster från landets alla stift så utgör de en pool av jourhavande präster som lyfter på luren varje natt året om.
– Varje församling i Strängnäs stift har ett ansvar att tillhandahålla präster för ett antal journätter och kvällar under året. Totalt är ett 80-tal präster i stiftet på olika sätt engagerade.
Sedan 2012 har antalet besvarade nattliga samtal från de jourhavande prästerna legat på mellan 70 000 och 80 000 per år. Under de två senaste pandemiåren har siffrorna skjutit i höjden och legat på runt 100 000 samtal, mellan 350 och 400 samtal varje natt.
– Man fick öka telefontiderna. Det var en anstormning av människor som hade behov att prata.
Förutom att alla präster har en själavårdande grundutbildning och fortbildas i tjänsten så ser Markus von Martens den erfarenhet varje präst samlar på sig i yrket som en av de största tillgångarna.
– Varje präst får en erfarenhetsbank där det finns flera möten men människor på den mera krävande nivån. Vi har bland annat begravningar och de samtalen där.
Men alla präster är trots det inte lämpade att ta rollen som jourhavande präst.
– Vissa är mer rustade än andra och har mer fallenhet för den typen av samtal, att sitta som jourhavande präst är krävande.
Markus von Martens lärde sig tidigt att skaka av sig samtal, men det finns vissa som sitter kvar än i dag. Vissa fina samtal där han verkligen nått fram till personen och andra tunga stunder.
– Det fanns samtal i akuta skeden där personen verkligen funderar på att ta sitt liv och uttrycker det i samtalet och sa att ”nu orkar jag inte leva längre och du är min sista chans”. Det är klart att de samtalen är de allra svåraste.
Som jourhavande präst har du total tystnadsplikt, du kan inte koppla in vården eller ta kontakt med någon annan. Du vet inte vem du pratar med och du känner till väldigt lite om omständigheterna. Det är väldigt mycket här och nu som gäller.
– Det är inte troligt att du stöter på den här personen igen, du har bara den där stunden. Det kan ibland vara svårt att veta vilka ord man ska välja för att väcka ett hopp och kunna lotsa personen så den själv inser att det finns saker i livet som den kan ta fasta på. Att det finns en mening att fortsätta leva och inte ge upp.
Det finns andra vägar att ta än att ringa jourhavande präst om man känner att man vill lätta sitt hjärta för just en präst. När man på många andra håll, till exempel inom psykiatrin, ofta stöter på långa väntetider går det inte sällan fort att få tid för samtal med en präst.
– Det varierar vilken tillgänglighet de enskilda prästerna har beroende på församling, men även om man inte lyckas nå någon akut på kvällstid eller helg så kan man ganska snart få tillfälle för samtal. Om man tydligt signalerar att det är ett väldigt allvarligt läge så kommer präster och diakoner i aktuell församling prioritera det.
Du behöver inte vara troende för att samtala med en präst. Att vara jourhavande präst är inget missionerande uppdrag, att prata tro och religion sker bara om den som söker samtalet är öppen för det.
– Det är ingen uppgift där vi ska försöka berätta om vad vi tror på eller varför vi existerar som kyrka, det är inte den primära uppgiften. Vissa uttrycker att de vill att man ber för dem, då måste vi vara beredd på det. Andra kan man fråga om det är okej, det gäller att känna efter vad som är det rätta.