Han har fortfarande problem med andningen, och får ibland blixtrande huvudvärk. Men i stort är Mats Pettersson återställd efter förra årets mardröm. Hunden Gizmo vill också vara med.
Han insjuknade i början av juni förra året. Coronapandemins första våg höll just på att klinga av i Sverige och vårdpersonalen och gemene man fick en välbehövlig andningspaus efter den turbulenta våren.
Strängnäsbon Mats Pettersson arbetade som vanligt. Jobbet hade tagit honom till Östersund, där han tillsammans med kollegor utförde underhållsarbete på flygplatsens landningsbana.
Kollegorna sa att han såg lite hängig ut, men jobbet skulle slutföras och Mats Pettersson stretade på i en dag till.
– Det var den åttonde dagen som jag gick in och duschade, och sedan kände som att jag höll på att frysa ihjäl. Jag tog allt jag hade för att bli varm igen, minns han ett år senare.
När han kom hem gick han direkt och la sig i sängen – och kom inte upp igen. Det slutade med att sambon Monika Pohjonen och hennes dotter några dagar senare fick baxa ner honom för trappan och köra in till Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
När de kom till akuten kunde han varken stå eller sitta upp.
– Det var det sista jag såg av honom på många veckor. Jag sa: Lova mig att inte dö, minns Monika Pohjonen.
Från sin sjukhussäng gjorde Mats Pettersson sitt bästa för att hålla det löftet.
Monika Pohjonen pendlade mellan hopp och förtvivlan under hela sommaren. Som anhörig hade hon daglig kontakt med läkarna på Mälarsjukhuset. Bara efter några veckor började läkarna säga att det såg riktigt illa ut, att hans lungor var i "fruktansvärt" skick. Mats drabbades av flera infektioner, blodförgiftning och fick en kollapsad lunga.
Sedan plötsligt en dag ringde sjukhuspersonalen upp Monika Pohjonen och frågade om hon inte ville träffa sambon inne på corona-IVA.
– Jag vet att jag tänkte att han inte kommer att klara sig, att det här skulle bli mitt farväl. Jag var nervös, eftersom jag inte hade träffat honom på över 40 dygn, säger Monika Pohjonen.
Läkarna hade förvarnat Monika för vad hon skulle se när hon kom till avdelningen, att Mats inte såg ut som han brukade. Ändå drabbades hon av en chock av synen.
– Det var så fruktansvärt, helt galet. Han såg så otäck ut. Ögonen petade åt varsitt håll, munnen var alldeles sned. Det var precis som att han åkt på någon hjärnskada, säger Monika Pohjonen, som än i dag har svårt att hålla tårarna tillbaka.
Vid flera tillfällen försökte läkarna väcka Mats Pettersson, men tvingades söva ner honom igen på grund av de häftiga mardrömmarna som kom när han var halvvaken.
En gång fick han smaka (lätt)öl i sängen. Ett av alla sätt personalen på Mälarsjukhuset använde för att väcka livslusten hos Mats Pettersson. "De var gudomliga", säger han.
– Det var gäng som kapade av fingrarna, och sydde ihop och sedan satte dit sin namn med bokstäver. Så att de kunde använde mina fingrar som stämpeldynor. I en annan kom det fogskum och jagade en, och jag satt där och kunde inte få luft. Fy fan vilka drömmar det var, minns han.
Under sommaren hade det blivit glesare bland coronapatienterna på sjukhuset. På intensivvårdsavdelningen låg till slut bara två patienter, och personalen gav dem sin fulla uppmärksamhet.
– Jag hade tur, eftersom det var precis i slutet av den första vågen. Då hade de ju plats för mig och tillgång till respirator, säger Mats Pettersson.
– Hade han kommit in tidigare, då hade han inte överlevt, fyller Monika Pohjonen i med eftertyck.
Både Mats Pettersson och Monika Pohjonen är översvallande i sitt beröm av de som vårdat och visat sin omsorg om honom. En gång körde personalen ut Mats Pettersson i solen för att äta glass för att väcka hans sinnen till liv. En annan gång fick han smaka (lätt)öl i sängen.
– De var helt gudomliga, säger Mats Pettersson, märkbart rörd.
Mannen i sängen bredvid gick bort under sommaren. Men Mats Pettersson hade överraskande mycket krafter kvar.
Kroppen hade tagit mycket stryk av alla dygnen i respirator. Han var tvungen att bygga upp alla muskler på nytt, ett mödosamt arbete. Från den första utmaningen att lära sig att sitta själv till att ta de första stegen själv fick Mats Pettersson hjälp av rehabavdelningen uppe på Mälarsjukhuset.
– Hela tiden var det bara positiva saker. De peppade och uppmanade mig att hela tiden orka lite mer, steg för steg. Det blev som min familj.
– Fast flera gånger tänkte jag bara att "vad fan, de hade väl lika gärna kunnat låta mig dö. Det här är inget liv, varför ska de andra behöva släpa på mig?"
När det var dags att åka hem överlämnade personalen en handskriven dagbok för Mats – och ett diplom:
"Du är allas vår hjälte, en riktig krigare! Fortsätt kämpa på hemmaplan! Lycka till med allt! Önskar vi på rehabavdelningen."
– Det var bara jag som fick ett sådant diplom. Jag har inte tittat i dagboken än. Jag vill känna mig lite mer stabil först, säger Mats Pettersson.
"Du är allas vår hjälte, en riktig krigare! Fortsätt kämpa på hemmaplan! Lycka till med allt! Önskar vi på rehabavdelningen", står det i diplomet Mats Pettersson fick när han skrevs ut.
Sveriges Radios Ekotredaktion har gjort flera reportage om hans väg tillbaka. I det första reportaget låg han kvar på rehabavdelningen och hade lyckats gå 48 meter.
Nu, ett drygt halvår senare, klarar han uppemot två kilometer.
– Nu sist gick jag 1,9 kilometer. Men jag får stanna upp ibland och hämta andan.
Han har fortfarande problem med lungorna och kan få plötslig huvudvärk, men det märks i Mats Petterssons ögon att har fått livet tillbaka.
Nu när han återfått styrkan vill han varna andra för att ta ut segern i förskott.
– Man ser ju på Facebook, alla som planerar sina resor efter andra vaccinsprutan, som börjar återgå till sina gamla vanor. Har man inte varit i det och upplevt det, ja då kanske det är svårt att ta in.
– Men det är inte över än. Det kan gå riktigt illa, det måste folk förstå.
Efter att han skrivits ut från sjukhuset behövde Mats Pettersson hjälp med att andas.