Mamman sätter sig ned i soffan, familjens hund lägger huvudet mot mattes knä där dagsljuset letar sig in från balkongdörren.
– Min son sprang med vilja rakt in i fönstret i går, han sa att han inte vill leva längre. De har nyss varit här och bytt ut fönstret, säger hon.
Redan när sonen var i treårsåldern märkte mamman att han hade ett avvikande beteende.
–Det var inte bara treårstrots, så jag sökte hjälp på barn- och ungdomsmottagningen, berättar hon.
Men det skulle det dröja till sonen blev åtta år innan han fick den utredning hon bett om och som kunde bekräfta att han har diagnosen ADHD.
I skolan satte man in en resursperson och ljusglimtarna för sonen i den annars tuffa skolmiljön blev fler. Men resurspersonen fick snart ett annat jobb och skolan satte inte in någon ersättare. Nu har fem år passerat.
Mamman upplever att skolan inte tar sonens situation på allvar och ger honom de resurser som han behöver.
Skolans biträdande rektor målar upp en annan bild av läget.
– Jag kan inte uttala mig om enskilda ärenden utan mer information men på skolan har vi organiserat en Studiegård där elever med särskilda behov får extra stöd av behöriga lärare, specialpedagog, speciallärare, kurator och elevassistent. Men det är en verksamhet som är svår att kalibrera ut efter varje enskild individ.
Mamman menar att sonen ofta bemöts av förakt och utanförskap från både barn och vuxna på skolan.
– ”De andra barnen är rädda för dig", "tänk om du bara kunde bete dig normalt" är bara några av de ord han fått höra, säger hon.
– Han som var den glada killen som älskar att gå på bio, spela dataspel och gå på långpromenader och samtala om framtiden vill inte längre leva.
Hon berättar hur sonen redan på kvällen innan en ny skoldag blir orolig, arg och får svårt att hantera sina känslor.
– Vi vill helst inte behöva flytta för vi har familjen här och jag älskar mitt jobb, säger mamman och beskriver stödet från dem som oersättligt.
– Min son önskar att han får byta till en skola där han kan få en nystart och där man kan erbjuda honom den hjälp han behöver. Jag vill att han ska få en skolgång som han kan vara glad och stolt över och att han vill fortsätta leva.
Pojken har kontakt med BUP.