Anna-Lena Fogelberg hade gett upp hoppet om att få återse "Larmet".
En vårdag 2014 stegade katten "Larmet" ut genom dörren och gick mot skogen. Inget konstigt med det. Familjen Fogelbergs bostad utanför Ärla omges av perfekta tassemarker för en katt, och hon brukade alltid komma hem. Men inte den dagen och inte någon av de följande veckorna eller månaderna heller.
– Efter sex, sju månader av sökande och efterlysningar började vi misströsta. Vi tänkte att hon kanske blivit tagen av räven, säger Anna-Lena Fogelberg.
Blandraskatten, som officiellt hette Hermione och var något år gammal när den hämtades från ett katthem i Norrtälje julen 2013, hade påträffats övergiven. Den blev snabbt älskad i sitt nya hem. Inte minst för sin skönhet och trevliga sätt.
– Hon var så vacker, kelig och social. Ibland lät hon som ett larm och därför kom vi att kalla henne Larmet, berättar Anna-Lena.
Månader blev till år och minnet efter Larmet bleknande.
Men i tisdags förmiddag kom ett telefonsamtal som ställde allt på ända. Det var från djurhemmet Kälby i Eskilstuna.
– En kvinna berättade att de hade fått in min katt. Men jag tittade mig runt och såg båda katterna, Gustav och Gunnar. Men hon stod på sig och sa att enligt chippet heter katten Hermione. Då gungade marken till, berättar Anna-Lena Fogelberg.
Sedan i onsdags är den återuppståndna katten tillbaka i Ärla. Hennes kattsäng står på ett uppvärmt klinkergolv i badrummet. Hon saknar några tänder och har en del ärr. Hon är mager och svag men lämnar då och då sin bädd för att äta, dricka och gå på toa. Varje gång någon närmar sig hennes bädd eller tar upp henne visar hon tillgivenhet.
En okulär veterinärundersökning är gjord och man ger katten visst hopp om att tillfriskna. En mer omfattande undersökning, som bland annat innefattar inre organ som hjärta och njurar, ska göras när katten blivit starkare.
När Anna-Lena Fogelberg hämtade "Larmet" på djurhemmet var katten smutsig, tovig och luktade illa.
– Jag var tvungen att bada henne. Då såg man verkligen hur lite det är kvar av henne.
På avfallsanläggningen utanför Eskilstuna har katten setts till sen ett par veckor. Var den tillbringat de senaste åtta åren är fortsatt en gåta.
Om "Larmets" första tid i livet var tuff så verkar även den senaste perioden ha bjudit på stora utmaningar. För ett par veckor sedan sågs hon för första gången på avfallsanläggningen Lilla Nyby. Det var dock först i början av den här veckan som man fick tag i henne och beslutade sig för att lämna henne till djurhemmet.
Anne Eriksson höll katten i famnen och Marinko Sanjkovic körde bilen. De blir mycket glada när de får höra att katten tycks klara sig och att den är tillbaka hos sin matte.
– Fantastiskt! Anne, som har tagit rätt på många vildkatter här uppe genom åren, kom och sa att den här måste vi ta hand om. Katten var så fin och jag tänkte att någon måste sakna den, säger Marinko Sanjkovic, som omedelbart ringer upp Anne på högtalartelefon.
"Nej, men vad underbart, nu blev jag riktigt glad". Nu behöver hon aldrig frysa eller vara hungrig mer. Så fort jag tog upp katten i famnen började hon spinna. Det var bara ett litet skelett som ville ha kärlek", säger Anne Eriksson.
Hon är fortfarande lika kelig som hon var förut, men svag, säger Anna-Lena Fogelberg.
Anna-Lena Fogelberg är mycket tacksam över djurhemmets agerande och insatsen från Lilla Nybys personal, som kan ha räddat kattens liv.
– Jag tror inte att hon hade överlevt så mycket längre, och jag vågar knappt tänka på hur hon haft det. Och var har hon varit alla dessa år?