Den 9 mars var sista strĂ„lningsdagen, dĂ„ firade Nina Lindström livet tillsammans med familj och vĂ€nner. Bröstcancern har gett sig pĂ„ fel kvinna, deklarerar hon. Ăven om det tar fem Ă„r med mediciner innan hon kan friskförklaras kan hon Ă€ntligen Ă„tergĂ„ till normal vardag igen och leva sitt liv fullt ut.
Nina Lindström Àr en riktig lagspelare och föreningsmÀnniska ut i fingertopparna. Bland annat Àr hon första kvinnliga ordföranden i Sörmlands Fotbollförbund och sitter som ledamot i svenska förbundsstyrelsen. Sedan i höstas ingÄr hon Àven i det stora gÀnget sörmlÀndska kvinnor i bröstcancerstatistiken.
Och med facit i hand Àr hon inte missnöjd med nÄgot under sina kontakter med vÄrden. Med sin livsinstÀllning "Varför gÄ runt och oroa sig i förvÀg för nÄt som kanske visar sig ÀndÄ inte Àr nÄnting att bry sig om?" tog hon sig igenom hela vÄrdförloppet med gott mod. Och som det verkar pÄ andra sidan har hon lyckats besegra bröstcancern. Men, familjen hann bli riktigt orolig och framför allt kÀnde Nina sitt eget lugn rinna av henne i takt med den lÄnga vÀntetiden för den viktiga strÄlbehandlingen.
Det Àr nÀstan lite ironiskt, konstaterar hon, men allt började i inledningen av oktober; Rosa bandet-mÄnaden. Knölen upptÀckte hon sjÀlv och hörde av sig till Bröstcentrum pÄ MÀlarsjukhuset.
â Jag fick komma snabbt, och pĂ„ första besöket blev det röntgen, undersökning och biopsi. En vecka senare fick jag beskedet.
Som inte chockade henne.
â Nej, jag kĂ€nner min kropp vĂ€l och hade haft en konstig kĂ€nsla av att nĂ„got liksom Ă„t upp mig inifrĂ„n. NĂ€r lĂ€karen berĂ€ttade bestĂ€mde jag mig för att den hĂ€r skiten hade gett sig pĂ„ fel kvinna. Det vara bara "bra, dĂ„ vet jag, nĂ€sta steg?"
Knölen samt tvÄ lymfkörtlar i armhÄlan (sedvanligt ingrepp för att utesluta att cancern spridit sig dit) opererades bort. Och i en av körtlarna hittades en dottertumör. Det blev ny operation.
â Jag hann jobba tre dagar, sen var det dags igen. Men jag har egentligen mĂ„tt jĂ€ttebra och varit smĂ€rtfri hela tiden. Jobbat, trĂ€nat nĂ€r jag fick göra det och gĂ„tt lĂ„nga promenader.
Men nÀr lÀkaren efter den andra operationen, dÄ armhÄlan tömts pÄ lymfkörtlar, bad henne att stÀlla in sig pÄ cellgiftsbehandling sjönk modet.
â DĂ„ blev det lite jobbigt. Skulle jag mĂ„ dĂ„ligt nu, och tappa mitt hĂ„r? FĂ„fĂ€ngans drottning fick abdikera. Jag hade ju redan tappat mer Ă€n hĂ€lften av mitt hĂ„r nĂ€r jag var svĂ„rt covidsjuk för ett Ă„r sen och lĂ„g inlagd hela april. Efter sommaren hade hĂ„ret börja vĂ€xa till sig, men okej â dĂ„ stĂ€llde vi in oss pĂ„ det ocksĂ„.
Sen fick hon torka bort ett par glĂ€djetĂ„rar. Ingen av de över 30 körtlar som analyserades innehöll cancer, det skulle rĂ€cka med strĂ„lning Ă€ndĂ„. Nu skulle de 15 tillfĂ€llena inledas inom treâfem veckor, och Nina sĂ„g fram emot att kunna fira en normal jul. Hon trĂ€nade för att vara sĂ„ stark som möjligt inför behandlingen.
Men tiden gick, och veckor blev till mÄnader. Den lÄnga vÀntan pÄ behandling blev psykiskt anstrÀngande.
â Jag tittade i brevlĂ„dan varje dag, nĂ€r skulle jag fĂ„ börja planera min tillvaro, och sĂ„ smĂ„ningom fortsĂ€tta leva normalt igen? Framför allt var jag rĂ€dd att det skulle gĂ„ sĂ„ lĂ„ng tid att jag tvingades till cellgifter i alla fall. Mina barn tyckte det var Ă€nnu mycket jobbigare Ă€n jag med all ovisshet.
MĂ€larsjukhuset hade för lĂ„nga köer, och remitterade till slut Nina till utomlĂ€nsvĂ„rd. SĂ„ i tre veckor under februari/mars bodde hon pĂ„ hotell i Ărebro, flyttade arbetsplatsen till hotellrummet, varvade strĂ„lning med jobb, och veckopendlade.
â Det gick bra, men det lĂ€r dröja innan jag besöker Ărebro igen om vi sĂ€ger sĂ„.
"NĂ€r jag vĂ€l kommit pĂ„ behandlingar har allt funkat toppenbra. Men detta flackande hit och dit, Ă€r det vettigt? Kanske var det rĂ€tt att skicka mig till Ărebro och lĂ„ta en kvinna frĂ„n vĂ€stra Sörmland Ă„ka till Eskilstuna", funderar Nina Lindström som Ă€ven fick Ă„ka till Nyköping för fysioterapi.
Nina Àr kritisk till logistiken i den sörmlÀndska sjukvÄrden. Med tio minuters bilvÀg frÄn hemmet till MÀlarsjukhuset fick hon Äka till Nyköpings lasarett för specialiserad sjukgymnastik, nÀr terapeuten i Eskilstuna var sjukskriven och kollegan i Katrineholm förÀldraledig.
â NĂ€r jag vĂ€l kommit pĂ„ behandlingar har allt funkat toppenbra. Men detta flackande hit och dit, Ă€r det vettigt? Kanske var det rĂ€tt att skicka mig till Ărebro och lĂ„ta en kvinna frĂ„n vĂ€stra Sörmland Ă„ka till Eskilstuna.
Nu vÀntar fem Ärs medicinering innan hon kan friskförklaras. Hon har fÄtt 99 procents rörlighet tillbaka, men har ingen kÀnsel i armhÄlan. Och Àrren Àr stora.
â Men de Ă€r en del av mig, och det hĂ€r Ă€r min livsresa. Jag gör den med stolt buret huvud.
Nina Lindström har skrivit av sig erfarenheten pÄ sociala medier, för att om möjligt avdramatisera sjukdomen, och mötts av mycket kÀrlek.
â Cancer Ă€r cancer, men i dag Ă€r vi sĂ„ mĂ„nga som tar oss igenom en bröstcancerdiagnos och kan fortsĂ€tta leva normalt. Att hĂ„lla oron ifrĂ„n mig och inte kĂ€nna efter Ă€r mitt sĂ€tt att tackla motgĂ„ngar. Alla gĂ„r sin vĂ€g.