Oavsett om patienterna är sövda eller ej pratar personalen med dem och berättar för dem vad som händer.
I en säng i en sal på Mälarsjukhusets intensivvårdsavdelning för covid-patienter ligger världens bästa farfar och kämpar för sitt liv. Han är sövd och andas med hjälp av en respirator.
Där finns ingen vakande fru som stryker honom över kinden, inga barn som nervöst vankar av och an eller barnbarn som tittar storögt på farfar och undrar om han sover. Men teckningarna på väggen, med hjärtan och bokstäver i olika färger, påminner intensivvårdssjuksköterskan Hanna Värnholm och kollegorna om alla som berörs av livet de har i sina händer.
– Vi är ju vana vid att vårda hela familjen. Man lär känna varandra när de sitter här och vakar. Vanligtvis vet vi exakt vilka de är, nu har vi bara namn och ett telefonnummer. Jag får inte berätta för honom att dottern var här igår och att barnbarnen var ute och lekte med grannens barn. Han får inte höra några bekanta röster. Det är svårt.
Hon har stängt av sömnmedlet för ett så kallat wake up call där patienter som legat länge i respirator försiktigt väcks för att kontrollera kroppens funktioner.
Världens bästa farfar har legat här i veckor utan sin familj. Men han är aldrig ensam. Dag som natt är han omgiven av vårdpersonalen – under vårt besök nästan uteslutande kvinnor – som vakar över honom och gör sitt yttersta för att hålla honom vid liv och göra tillvaron här så trygg och värdig som möjligt.
Hanna Värnholm tar hans hand och lägger den i sin.
Strimmor av ögon skymtar under tunga ögonlock. Hon tittar forskande in genom de smala springorna på jakt efter närvaro.
– Jag heter Hanna och är sjuksköterska, kommer du ihåg mig? Du är på intensivvårdsavdelningen. Du har covid-19. Du kan inte prata med mig just nu, du har en slang i halsen. Den hjälper dig med andningen.
Hon pauserar, som för att ge varje mening chansen att tränga in till ett medvetande som personalen hela tiden utgår ifrån gömmer sig där inne, och stryker honom över de grova knogarna. Ögonen bakom masken ler.
– Det är lunchtid. Har du ont? Det är ingen fara, jag är här hos dig hela tiden.
Under våren skickades 30 sörmländska patienter till andra regioner för iva-vård. Nu står vården här redo att ta emot patienter från andra håll.
– Ja, då går vi väl in.
Karin Junker, verksamhetschef på Mälarsjukhusets intensivvårdsavdelning, pekar med hela handen mot den vita skjutdörren. På andra sidan väntar covid-salen. Det finns bara en nu. I våras var de tre, där som mest 26 svårt sjuka patienter vårdades i respirator.
Fotograf Joakim Serrander och jag befinner oss här för att under några dagar följa de livräddande vårdinsatserna som döljer sig bakom dörren. Vi vill göra oss en bild av den, för många av oss, abstrakta och i dessa dagar så frekvent använda bokstavskombinationen iva.
Karin Junker är verksamhetschef på intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset.
Efter ett möte kring läget på avdelningen – fem covid-sjuka intensivvårdspatienter – och en säkerhetsgenomgång har vi bytt om till sjukhusets helvita arbetskläder och försetts med foppatofflor. Vi följer verksamhetschefen genom breda korridorer. Utanför fönstret passerar ännu en grå dag utan tillstymmelse till sol.
Karin Junker föreslår att vi kissar. När vi väl går in kommer vi inte ut hur som helst. Jag gör som hon säger.
Vi stannar till framför en dörr. En lapp med stora svarta bokstäver upplyser om att här vårdas covid-patienter. På andra sidan väntar en ren sluss. Vi rengör noggrant kameran och läsplattan där jag för mina anteckningar och instrueras i konsten att ta på skyddsutrustning på säkert vis. Skyddsrock, handsprit, mössa, handsprit, ansiktsmask, handsprit, skyddsglasögon, handsprit. Armarna på rocken dras upp till armbågarna, och så spritar vi lite till.
Hjärtat bultar när dörren till avdelningen dras åt sidan och salen uppenbarar sig.
Figurer i blå rockar, lila mössor, ansiktsmasker och skyddsglasögon rör sig fram och tillbaka i ett koncentrerat lugn. Bara ögonen syns.
Sjuksköterskan Elin Norås är vårdledare för dagen. "Kaptensbindeln" innebär bland annat att hon ansvarar för avdelningens telefon som används för att ringa in påfyllning av olika typer av läkemedel.
Längs väggarna ligger patienterna. Djupt sövda i vita sjukhuslinnen, sidoställda eller liggandes på rygg, avskärmade från varandra med vikväggar.
Det piper, visslar och väser från maskinerna som omger dem. Olikfärgade sladdar löper över medtagna kroppar – gul, grön, svart, röd. Rosslande bröstkorgar höjs och sänks av mekaniska andetag. Hjärtrytmens vågor på en skärm. En vigselring på en vitnad näve – här ligger någons livskamrat.
Ett par vakna ögon tittar fram bakom en ansiktsmask och presenterar sig som Elin Norås. Hon är sjuksköterska och vårdledare och vår ciceron i djungeln av akutvårdsbegrepp.
En av patienterna förbereds för en trakeotomi, ett kirurgiskt ingrepp som innebär att en fri luftväg upprättas genom ett rör på halsen dit respiratorslangen kopplas i stället för att gå in genom munnen.
Läkaren Jonas Åberg håller koll på värdena när en patient genomgår en trakeotomi. Genom att koppla respiratorn till hålet på halsen kan patienterna lättare öva på att andas utan hjälp.
Den sövda mannen har legat här länge, och än finns inget slut i sikte, förklarar Elin Norås.
– Jämfört med slangen man har via munnen som är ganska tjock och obehaglig kan man acceptera det här röret mer och kan därför vara mer vaken, säger hon.
– Dessutom blir det mycket enklare för oss att sköta munhygienen.
Hon tar plats vid fotändan av sängen. Den befintliga respiratorslangen kopplas ur och hon måste stå redo med en ny om något går fel.
Brösthår avlägsnas med rakhyvel. Halsen saneras med bomullstussar som färgats djupt orange av bakteriedödande medel. Svalget sugs rent på ”gegga”. Under lagren av lakan och operationsduk rör det sig försiktigt av flämtande andetag.
Ett bord har dukats upp med sterila operationsinstrument. Läkaren Jonas Åberg leder lugnt och metodiskt. Ber om handskar, milliliter och klockslag och instruerar sina kollegor.
– Nu måttar vi. Vi känner oss fram längs bröstbenet.
– Här?
– Lite längre ner. Där.
Snittet läggs med skalpell på stadig hand. Ett rör förs in och fixeras med hjälp av en stödanordning runt halsen. Plötsligt är det över. Allt har gått bra.
Iva hör till de mest avancerade vårdmiljöer som finns i Sverige. Kirurgiska ingrepp, specialutbildad personal och högteknologiska maskiner som övervakar varje aspekt av patientens mående. Men även den mest basala omvårdnaden är viktig för känslan av värdighet och prioriteras högt.
I en av sängarna ligger Peter, den enda patienten i salen som tidvis är vaken. På radion pratas det om inställda Nobelfestligheter, banketter genom tiderna och tips på hur man sätter nobelsk guldkant på hemmaplan.
För Peters del innebär det att bli lite extra väl omhändertagen. Undersköterskan Minna Keskitalo vattenkammar håret, applicerar raklödder och avlägsnar skäggstubben.
Vill han behålla mustaschen? Peter nickar.
Fysioterapeut Catarina Berterud kisar med ögonen, måttar med saxen och ansar längs överläppen med stadig hand.
– Jag är inte bara sjukgymnast, jag är barberare också, utbrister hon.
Plötsligt sitter där en herre värdig en Nobelfest.
– Nu blir det lättare för dem där hemma när ni pratar på Facetime nästa gång, säger hon och masserar försiktigt axlar och nacke innan orken tryter och Peter får hjälp att lägga sig ner igen.
– Det här hör väl inte till standardbehandlingen, men man försöker ge lite extra när man kommer åt och hinner med. Det tror jag att vi alla här inne känner att vi vill bjuda på. Det här kanske är det enda han gör i dag, då är det viktigt att få känna sig som en människa.
Iva-patienten Peter kommunicerar med fysioterapeuten Catarina Berterud med hjälp av papper och penna.
Peter rör på munnen, men på grund av respiratorn kommer inget ljud. Minna Keskitalo läser på läpparna. Med två veckor kvar till jul är det hög tid att lägga lutfisken i blöt, påminner han. För att kommunicera med personalen har han även hjälp av papper och penna. Han knåpar mödosamt ned ett önskemål:
”Jag vill skriva hem till min fru”.
Det blir något ännu bättre.
Ögonen lyser när han får telefonen intill örat och hör fruns och dotterns röster i andra änden. Ivrigt svarar han med ljudlösa ord. Minna Keskitalo översätter och berättar om rakning, vattenkamning och lutfisk. Peter ser nöjd ut. Stolt.
I kväll blir det Facetime.
Hanna Värnholm beställer pannbiff. Hon har tagit av sig skyddskläderna och släppt ut det röda håret. Vore det inte för de djupa avtrycken från ansiktsmasken hade hon kunnat höra hemma på vilken avdelning som helst.
I lunchrummet på intensivvårdsavdelningen får axlarna sjunka ner för ett ögonblick. Här möts kollegorna från iva och covid-iva och uppvaket. Alla roterar mellan avdelningarna. Att få komma ifrån covid-avdelningen och spendera några dagar i den ”vanliga” verksamheten mellan varven är viktigt för att orka.
Runt lunchlådorna blandas status på olika patienter med vardagsbestyr, barn, jul och köksrenoveringar. Någon har eventuellt råkat stjäla en gran efter osäkerhet kring tomtgränsen. Skrattet förlöser.
Vid mikrovågsugnarna får jag en välmenande blick från en av de erfarna sköterskorna. Hon undrar om det känns okej, om vi orkar. Jag skäms när hon säger att hon förstår om det är tufft.
Hon förstår att jag har det tufft.
Sjuksköterskan Hanna Värnholm har en tvååring hemma som hon hoppas få gå på föräldraledighet med till jul. "Men om det krisar här så kan ju inte jag sitta hemma och rulla tummarna", säger hon.
Hanna Värnholm hoppas få vara föräldraledig i jul.
– Men det är klart att om det krisar här och alla andra sliter så kan ju inte jag sitta hemma och rulla tummarna. Vi är ju kollegor.
De senaste veckorna har smittläget i Sörmland ljusnat. Trycket på intensivvården är ett helt annat än i våras. Den andra vågen har inte fört med sig den branta ökning som befarats. Vårens lärdomar har bidragit till att den genomsnittliga vårdtiden kortats avsevärt. Från 16 dygn i våras till åtta i dag.
Andra regioner har det värre ställt och närmar sig taket för vad sjukvården klarar av. På Mälarsjukhuset är man medveten om att det kan svänga snabbt, och visst gnager oron. Men vårens erfarenheter har härdat.
– Det var ett så fruktansvärt chockartat förlopp. Det värsta i våras var just själva chocken – att det hände och hur mycket det påverkade alla. Jämfört med då, och kanske på grund av det vi upplevde, känns det mycket mer hanterbart i dag, säger sjuksköterskan Elin Norås.
– Jag vet att jag har kollegor som kämpar med ångest och tycker att det här är jättejobbigt, men jag har hela tiden försökt ta en dag i taget. Det tror jag har räddat mig.
En julklapp från en blomsterhandlare bidrar med lite julstämning utanför lunchrummet.
Grafen över antalet vårdtimmar på iva per månad och år mellan 2016 och 2020 talar sitt tydliga språk.
Om vårens coronautbrott var en överraskningsattack ser många nu risken för ett långdraget skyttegravskrig. Tanken på uthålligheten som kan komma att krävas framkallar en ny typ av trötthet, menar Hanna Värnholm.
– Vi pratar mycket om hur länge vi måste orka. Vi är redan enormt trötta. Det är mörkt, tråkigt och julen är inställd. Även nu jobbar vi väldigt hårt, det är 110 procent varje dag. I våras var det bara corona, och knappt några patienter på vanliga iva. Nu är det samma tryck där. Det är klart att det tär på många.
Covid-iva är en slutstation eller sista vändpunkt. De som jobbar här bevittnar varje dag de yttersta konsekvenserna av smittspridning, riktlinjer som inte följs och personligt ansvar som inte tas.
– Många människor, särskilt unga, tror att de är odödliga och att det här inte kan drabba dem. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i hur sjuk man kan bli. Därför är det jättebra att det lyfts hur det ser ut på iva. Det är ingen skönhetssömn i två veckor. Det här är en riktig jävla skitavdelning, säger Elin Norås.
– Även den som kommer härifrån har en lång bit kvar. Det är en otrolig kris för alla i en familj när någon blir så här sjuk. Det har varit mycket fokus på att man ska följa riktlinjerna för vårdpersonalens skull, men det handlar inte om att jag ska slippa få mycket att göra på jobbet. Det handlar om att du, din mamma eller din granne ska slippa dö.
Sjuksköterskan Elin Norås har precis avslutat ett arbetspass på covid-iva.
Tjugo, fjorton, tolv, åtta.
På Mälarsjukhusets intensivvårdsavdelning finns många erfarna rävar. Tätpositionen innehas enligt samstämmiga uppgifter av undersköterskan Kicki Liukkonen. Efter 40 år i huset skulle hon, hävdar hon själv, hitta rätt i korridorerna i sömnen. Pandemin, konstaterar hon, är det värsta hon upplevt under ett långt yrkesliv.
19-åriga kollegan Amanda Nahlbom har inget annat att jämföra med. Hon började sin introduktion på Mälarsjukhuset i mars, dagarna innan det blåste upp till full storm. I juni tog hon studenten från Rinmangymnasiets vård- och omsorgsprogram. Två dagar senare stod hon i rymddräkt på intensiven och vårdade svårt sjuka covid-patienter.
Amanda Nahlbom, 19, tog studenten från Rinmangymnasiet i början av juni. Två dagar senare stod hon på intensiven och vårdade svårt sjuka covid-patienter.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så illa som det faktiskt blev. Jag minns hur tagna alla var och att det gjorde mig nervös. Allt var så annorlunda, jag hade aldrig arbetat i skyddsutrustning, men samtidigt fanns det ingen tid att bli chockad. Det var bara att köra, säger hon.
Trots svårt sjuka patienter, dödsfall och lidande har hon inte låtit sig avskräckas.
– Ingen tycker att det här är roligt, men det är bara att ta en dag i taget. All tacksamhet från patienter och anhöriga och peppningen från mina kollegor ger mig massor. Man lyckas alltid hitta ljusglimtar i vardagen, även när det är som tuffast.
För de svårast sjuka kan respiratorvård vara skillnaden mellan liv och död. Men att ligga nedsövd under lång tid är i sig en traumatisk upplevelse både fysiskt och psykiskt. Musklerna förtvinar, lederna stelnar och andningsmuskulaturen försvagas kraftigt.
Sömnmedlet kan ge mardrömmar, hallucinationer och posttraumatisk stress under lång tid efter avslutad behandling. Rehabiliteringen kan ta månader – i värsta fall år.
För att träffa någon som påbörjat sin resa tillbaka till livet tar vi oss upp till rehabavdelningen. Intill fönstret i sitt rum på sjunde våningen med utsikt över en byggarbetsplats sitter Sven Inge Spångberg, 71, och längtar hem till träden, hjortarna och den friska luften i Högsjö utanför Katrineholm.
Sven Inge Spångberg tillsammans med undersköterskan Johanna Lejdström och överläkaren Malin Jonés Thorén på rehabavdelningen där han de senaste veckorna gjort stora framsteg.
Det har gått sex veckor sedan han hämtades i ambulans och kördes till Kullbergska sjukhuset. Efter en vecka med värk i leder och muskler och ont i huvudet blev sjukdomsförloppet plötsligt mycket aggressivt. Han sövdes och fördes snabbt vidare till Mälarsjukhusets covid-iva, där han lades i respirator.
– Och där blev jag liggandes i tio dagar.
Viruset borrade ner sina klor i Sven Inge Spångbergs lungor. Från en dag till en annan fick hans fru, barn och barnbarn stifta bekantskap med livets plötsliga bräcklighet. Skulle han ryckas ifrån dem?
Själv minns han ingenting. Tiden på intensivvårdsavdelningen är som bortblåst, allt är svart.
– Det första jag minns när jag vakande upp är det där pipandet överallt. Sedan berättade de att jag låg på iva, och jag visste ju inte vad det var. Men när de berättade att jag hade covid-19 så förstod jag.
Förstod han att han kunde ha dött, undrar jag. Sven Inge Spångberg rycker lite på axlarna och konstaterar att det gjorde han väl. Det är väl inte så mycket att tänka om det, tycker han.
– Frugan var rädd. Hon hade kontakt med läkarna varje dag. Hon tyckte väl att det vore tråkigt om hon inte skulle få se mig mer, men det får hon ju göra nu.
Rösten brister när frugan kommer på tal. Han biter i läppen, harklar sig försiktigt.
– Ursäkta att jag blir ledsen. Jag är lite känslig av mig.
Blev han någonsin rädd?
– Nej, jag har inte varit rädd något, säger han bestämt. Jag har bara haft en plan, jag.
– Att komma hem till jul.
Så var det med den saken.
För många patienter som legat i respirator är det första stora steget att klara av att sätta sig upp. För Sven Inge Spångberg har rehabiliteringen gått snabbt – men mycket arbete återstår.
Efter tio dagar i respirator och totalt tre veckor på intensiv- och intermediärvårdsavdelning började den långa vägen tillbaka. Han fick flytta upp till rummet på sjunde våningen, och har sedan dess sakta men säkert blivit bättre. Mardrömmar har han sluppit, spåren är fysiska.
– Det var bara skinn och ben kvar av mig när jag vaknade. Det äter upp musklerna, gör det. Jag tycker att det kunde ha tagit lite på den här också, men det gjorde det inte, säger han och klappar sig om magen.
– Jag har fått träna upp alltsammans, det går framåt för gubben.
Det första man får lära sig som nyanländ från iva är att sitta upp och försöka gå på toaletten. En annan milstolpe är, enligt överläkare Malin Jonés Thorén som kommit in i rummet, det första målet riktig mat. Sven Inge Spångberg minns det tydligt.
– Rotmos och fläskkorv fick jag. Rotmos tycker jag om, och korven gick ner den också. I dag ska vi äta köttfärslimpa, det är inte illa det heller.
Till jul drömmer han om dopp i grytan, köttbullar och rödbetssallad. En alkoholfri öl på det, spriten har han lagt av med.
Malin Jonés Thorén lägger en hand på Sven Inge Spångbergs axel och konstaterar att personalen på rehabavdelningen ”får den roliga biten”.
– Man är ju så förfärligt sjuk när man kommer, speciellt som 70 plus. Det är kognitiva bekymmer, jobbigt med sömnen, man kan inte äta, det är sladdar överallt. Sedan är det roliga att få börja plocka bort slang för slang och får se människan komma fram. Det är fantastiskt, säger hon.
– Man får sig en smäll i hjärnan där nere på iva, så man har svårt att ta egna initiativ. Mycket av vårt jobb handlar om att tjata och peppa. Vi blir lite som mammor och systrar här. Det har gått snabbt för Sven Inge. Han har varit envis.
Från ett inramat fotografi intill sängen plirar barnbarnet Sigge, 3,5, glatt tillbaka. De senaste veckorna har han både fått hälsa på och prata i telefon med farfar.
– När jag ringer så frågar han: Är det farfar? Ja, säger jag. Och farfar är hos doktorn nu? Ja, säger jag, men farfar kommer nog hem när som helst. Happ, säger han då. Det är en spelevink det där.
Sven Inge Spångberg, 71, hämtades av ambulans och sövdes ner den 2 november. Efter sex veckor på Mälarsjukhuset, varav tio dagar i respirator, längtar han efter att få komma hem.
Ett knappt synbart ärr på halsen där respiratorn varit inkopplad vittnar om vad han har bakom sig. Men Sven Inge Spångberg har lurat döden förut. Det stora ärret över vänster tinning från en våldsam bilolycka påminner om att livet kunde ha tagit slut redan som 20-åring. För två år sedan drabbades han av en hjärtinfarkt.
– Det kanske var sista gången det här – eller så är jag som en katt med nio liv.
Han blickar åter ut genom ett fönster, ser för ett ögonblick ut att försvinna bort i tanken, men finner sig snabbt:
– Nej, hör ni, nu ska jag gå och äta köttfärslimpa.
Några dagar senare, med god marginal till dopparedagen, får Sven Inge Spångberg lämna sjukhuset och för första gången på närmare två månader andas frisk luft.
En lättad familj får hem sin make, pappa och farfar till jul.
De sista metrarna innan den första utomhusvistelsen på flera veckor. Sven-Inge Spångberg har saknat frisk luft i lungorna.
På covid-intensiven tre trappor ner fortsätter kampen på liv och död. Situationen är långt ifrån vårens krigstillstånd som iva-sjuksköterskan Eveline Jacobson beskrev i sitt hyllade sommarprat i P1. Men trots att mycket har blivit bättre är situationen fortsatt allvarlig.
Läkaren Jonas Åberg går sin rond och kontrollerar vitalparametrar. Ingen har blivit sämre. Men att det inte heller tycks gå åt rätt håll bekymrar honom.
– De är svårt sjuka, de här patienterna, och jag vet inte om alla kommer att klara sig. Jag försöker förbereda de anhöriga på hur det i värsta fall kan sluta.
För sista gången går vi ut genom den ”smutsiga” slussen på andra sidan salen och klär av oss som vi lärt oss. Skyddsrock, handsprit, mössa, handsprit, ansiktsmask, handsprit, skyddsglasögon, handsprit.
Bakom oss blir pipen, tjuten och väsandet svagare och svagare – tills ljuden upphör helt.
Kvar i sina sängar, omgivna av slangar och maskiner, ligger patienter som går en osäker framtid till mötes.
En julstjärna i fönstret påminner om den stundande högtiden.
På de vita väggarna hänger natursköna motiv i ramar av ljust trä: En tjärn med spegelblankt vatten och djupa, täta barrskogar. Det är mörkt, men mellan träden skymtar solen.
Fotnot: Peter heter egentligen något annat.
Sladdar, rör och mängder av högteknologiska maskiner bidrar till ett konstant pipande och tjutande i salen. För ett otränat öra är det bara oljud, men för personalen är oljudet fullt av information.
I dag finns sex platser på Mälarsjukhusets intensivvårdssal för covid-patienter. Ytterligare två covid-platser står redo på vanliga intensivvårdsavdelningen om behovet uppstår.
Tidningens reporter Simon Uggla och fotograf Joakim Serrander i skyddsmundering inne på covid-avdelningen.