Meddelarfriheten är en dubbelt grundlagsskyddad visselblåsarfunktion som ger offentliganställda rätt att bryta sekretess och läcka uppgifter till media. Det åtföljande meddelarskyddet gör det straffbart för arbetsgivaren att försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media och för journalisten att röja identiteten på en anonym uppgiftslämnare.
Det är en fundamental del av den svenska demokratin som möjliggör för anställda att slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen utan att riskera bestraffning. Men bland de anställda som svarat på tidningens stora enkät uppger bara drygt hälften, 53 procent, att de vet vad meddelarfrihet är.
– Jag blir alltid lika nedstämd när jag hör sådant här. Offentlighetsprincipen är en av grundstenarna i den svenska författningen och meddelarfriheten är en väldigt viktig del av offentlighetsprincipen. Ska de här funktionerna fungera så måste ju människorna de omfattar känna till att de finns, säger Carl Gustaf Spangenberg, universitetslektor i rättshistoria vid Uppsala universitet.
På frågan om man skulle våga tipsa om missförhållanden på arbetsplatsen svarar 22 procent nej. Som skäl uppger många rädsla för bestraffning, att bli av med jobbet eller utfryst. En annan fråga handlar om huruvida arbetsgivaren informerat den anställde om meddelarfrihet och liknande rättigheter. Region Sörmland, där drygt 17 procent svarar ja, är sämst i klassen. Bäst är Eskilstuna kommun med 43 procent.
– Arbetsgivaren har självklart ett ansvar och en skyldighet att upplysa om de grundlagsfästa rättigheterna. Sedan ska man komma ihåg att det är mycket begärt att en anställd ska våga kliva fram som någon slags rättrådig Karl-Bertil Jonsson. Därför finns anonymitetsmöjligheten som i praktiken är den viktigaste delen av meddelarfriheten.
Av enkätsvaren framgår att kunskapsluckorna är stora även vad gäller offentlighetsprincipens övriga delar.
• Knappt 26 procent svarar ja på frågan om de vet vilka handlingar de är skyldiga att lämna ut.
• Bara 10 procent känner till att en offentliganställd får läsa för en journalist ur en sekretessbelagd handling.
• 45 procent, svarar – helt felaktigt – att GDPR hindrar dem från att lämna ut handlingar.
– Det är egentligen häpnadsväckande. Denna gamla princip från 1766 borde vara implementerad som en självklar kunskap, men så ser det inte ut. De här svaren speglar en total avsaknad av utbildning. Men också en nonchalans från det offentliga, säger han och fortsätter:
– Det pratas mycket om vikten att respektera de här principerna men då måste de som arbetar med dem få lära sig. Både de formella bestämmelserna och de bakomliggande principerna och hur de bidrar till att motverka korruption och myndighetsmissbruk. Den utbildningen borde vara obligatorisk, inte minst för cheferna.
Varför får inte mer offentliganställd personal den här typen av utbildning?
– Det kan man verkligen undra. Så länge jag har studerat det här området har problemet varit konstant. Det kan vara obehagligt och störande att media snokar runt i olika missförhållanden och ibland kanske saker och ting blåses upp för mycket. Men vad är alternativet? Att lägga locket på? Det är när det blir tyst som korruption och missbruk kan frodas. Missförhållanden som riskerar att leda till stora kostnader för skattebetalarna.
Många anställda på Region Sörmland saknar alltså kunskap om sina rättigheter och skyldigheter kopplade till offentlighetsprincipen. Jämfört med länets kommuner och Länsstyrelsen är regionen dessutom sämst på att utbilda sina anställda om meddelarfriheten.
Kajsa Fisk, HR-direktör på Region Sörmland, säger i en kommentar till tidningens enkätundersökning att hon hade önskat en högre kunskapsnivå.
– Vi behöver bli bättre på att nå ut med den här informationen, säger hon.
Hur reagerar du på resultaten?
– Jag hade önskat att kunskapen var högre. De signalerar att vi behöver öka den generella kunskapen. Man får tänka på att inte dra för stora växlar av det här. Samtidigt signalerar de som har svarat något, och det är viktigt att ta på allvar.
Är det viktigt, tycker du, att medarbetarna har den här kunskapen?
– Jätteviktigt.
Vilket ansvar har ni för att kunskapen är så låg?
– Ett jättestort ansvar. Vi är skyldiga att informera om lagstiftningen, och det gör vi. Vi har introduktionsutbildningar för chefer där vi jobbar jättemycket med det här. Nu ser jag att vi behöver nå ut bättre till alla medarbetare, inte minst vid nyanställningar. Informationen finns på intranätet, men uppenbarligen har det inte nåt fram. Det måste vi ta på allvar. Samtidigt är det ett delat ansvar. Våra grundlagar är något varje medarbetare måste tillgodogöra sig och känna till, oavsett vad man arbetar med.
Vad har ni för rutiner kring information och utbildning?
– Som nyanställd informeras man om de här frågorna via sin chef. Men i myllret av information man ska tillgodogöra sig är det inte konstigt att man inte känner sig hundra på all lagstiftning. I höstas höll vi för första gången en introduktionsdag för alla medarbetare där grundlagarna kom in. Vi ska ha en till sådan i mars och då kommer vi trycka ännu mer på de här bitarna.
Många uppger att de inte skulle våga tipsa media på grund av rädsla för bestraffning. Upplever du att regionen har högt i tak?
– Det är alltid svårt att avgöra. Vi är en stor organisation med många medarbetare, men jag önskar och hoppas det. Finns den upplevelsen, oavsett om det är hos en eller många, så är det inte okej.
Nästan hälften tror att GDPR hindrar dem från att lämna ut handlingar. Hur ser du på att så många tror att dataskyddsförordningen står över grundlagen?
– Det tycker jag inte är så förvånande med tanke på att det är en ny lagstiftning. Det finns en allmän osäkerhet där som jag tror försvinner eftersom.