Mia, som själv bor i Katrineholm, ger inte mycket för kommunalrådet Göran Dahlströms argumentation mot utbytesprogram i artikeln här intill.
– Han må ha många års erfarenhet av missbruksvård, men han har inte varit där själv. Han har inte suttit i de där lägenheterna där trasiga människor delar verktyg med varandra, trots att de vet att de kan dra på sig dödliga sjukdomar.
Mia vill inte framträda med efternamn, även om hon vet att många säkert känner igen henne ändå.
– Jag har alltid varit öppen med min bakgrund och jag står för den jag är. Men jag har lämnat den världen bakom mig och är en annan Mia i dag.
En Mia som har ett arbete och ett alldeles vanligt liv. Annat var det för fyra år sedan när hennes man dog av en överdos, efter att under lång tid förgäves försökt få hjälp att ta sig ur sitt missbruk. Att hon själv lyckades tackar hon Beroendecentrum i Eskilstuna för.
– Jag hade turen att träffa rätt personer, människor som trodde på mig och tyckte jag var värd att komma in i ett behandlingsprogram.
Att "vara värd" är en fras som Mia återkommer till flera gånger, också när hon försöker förklara vad ett sprututbytesprogram kan betyda för en tung missbrukare.
– Bara detta att bli sedd av någon som tycker man är värd att få rena verktyg. Det kan ge kraft att ta det första steget bort från drogerna. Smittskyddet är bara en bonus.
Ändå har hon med egna ögon sett hur en missbrukare smittades med hiv från smutsiga sprutor.
– Det var 15-16 år sen i en husvagn uppe i Stockholm. Han visste att han delade verktyg med en hiv-smittad, men han orkade inte stå emot. Jag tror inte han lever i dag.
– Ett sprututbytesprogram kommer inte att rädda alla missbrukare i Sörmland. Men det kanske räddar några stycken och det borde vara tillräckligt, säger Mia som hoppas att kommunpolitikerna ska ta sitt förnuft till fånga och gå landstinget till mötes.
– Allt annat är så trångsynt att det är inte är klokt.