Fästingar har funnits i Sverige i tusentals år, men har sedan 1980-talet blivit allt vanligare och spridit sig till nya delar av landet.
– Jag studerade insekter och spindeldjur redan som tonåring och minns att det var en upplevelse när jag hittade min första fästing, säger Thomas Jaenson, fästingforskare och tillika professor i biologi vid Uppsala universitet.
Mellan början av 1990-talet och 2009 gjorde Thomas Jaenson en enkätundersökning där ungefär 1000 personer deltog respektive år. Han fann att det skett en tiofaldig ökning av fästingar under den 15-årsperioden. Anledningen till att de har blivit vanligare är att hjortdjuren, främst rådjur och kronhjort, har ökat i antal och spridit sig norrut.
– Rådjursstammen har ökat explosionsartat, säger Thomas Jaenson.
En annan anledning, enligt professor Jaenson, är klimatförändringen.
– Utbredningsområdet för den vanliga fästingen har ökat hela tiden sedan 1980-talets slut. Om man räknar med en tvågradig årsmedeltemperaturökning kommer vi fram till sekelskiftet, år 2100, att ha fästingar i hela landet förutom i de höga fjälltrakterna, säger han.
Fästingsäsongen börjar när marktemperaturen är över fem grader. Det betyder att den är längre i södra Sverige än i norra. I Sörmland brukar fästingsäsongen börja ungefär i mars och sluta i november, men kan ibland sträcka sig ända till december. Den varierar från år till år och snart kanske vi inte kommer att tala om fästingsäsonger överhuvudtaget.
– Temperaturen ökar tyvärr oerhört snabbt så det kommer inte dröja många år förrän vi har fästingar året runt. Exakt när det inträffar vill jag inte förutspå. Jag hoppas naturligtvis att koldioxidutsläppen och den globala uppvärmningen hejdas snarast, men tyvärr kommer det inte att ske, säger Thomas Jaenson.
I dag finns det 13 permanenta fästingarter i Sverige samt två arter flyttfågelfästingar och några andra tillfälliga arter som till exempel kennelfästingen som ibland kommer in med smuggelhundar.
Den senaste fästingen som bildat en permanent population i norra Sverige är tajgafästingen som kommit öster ifrån, antagligen från Finland som fick den från Ryssland. Thomas Jaenson var den förste fästingforskare som identifierade några populationer av tajgafästingen i Sverige.
– De första permanenta populationerna av tajgafästingen i Sverige fann jag 2015 på några öar i Norrbottens skärgård efter att lokalbefolkningen tipsat om att de sett fästingar på sina hundar. Vi tror att fästingarna kom in med gäss från Finland, säger han.
På en av öarna hittade Thomas Jaenson 100-tals fästingar som undersöktes av kollegan Peter Wilhelmsson, forskare och mikrobiolog vid Linköpings universitet. Peter Wilhelmsson kunde konstatera att borrelia var nästan dubbelt så vanligt förekommande hos tajgafästingarna jämfört med vanliga fästingar. Emellertid fanns ingen TBE-virusinfekterad fästing bland de drygt 200 tajgafästingarna som undersöktes, men om TBE-viruset sprids från det finska tajgafästingbeståndet till det svenska så brukar tajgafästingarna generellt sett sprida viruset effektivare än den vanliga fästingen. Det enda tidigare fyndet av tajgafästingen, före det på de norrbottniska öarna, var en nymf av en tajgafästing som Thomas Jaenson fann på en lövsångare som hade fångats på en ö i Västerbotten i början av 1990-talet.
TBE och borrelia tillhör de mest kända av de fästingöverförda sjukdomsorsakande mikroorganismerna. Men det finns mer än tjugo olika patogener eller sjukdomsframkallande mikroorganismer som sprids av den vanliga fästingen. Varje år drabbas, i Sverige, mer än 10 000 människor av borrelia och 300-400 personer av TBE – som bland annat kan leda till hjärnhinne- och hjärninflammation.
– TBE är den potentiellt farligaste av alla de ”svenska” fästingsjukdomarna, men också en av de allra ovanligaste att drabbas av. På grund av att den kan leda till svåra förlamningssymtom är det därför bra att man vaccinerar sig mot TBE, säger Thomas Jaenson.
Ännu viktigare, menar professor Jaenson, är att ha stövlar och långbyxor på sig i svamp- och bärskogen. Och att undersöka hela kroppen efter fästingar när man kommit hem från fästingmarker. Upptäcker man en fästing på huden är det viktigt att så snabbt som möjligt avlägsna den och tvätta bettstället med något desinficerande efter det att fästingen avlägsnats.