"Jag har funderat mycket på vad som hände med mamma och Mats. Har de hoppat? Har någon av dem lyckats ta sig ut? Är de kvar på båten? Det är såna tankar som dyker upp ibland", säger Eskilstunabon Sara Maxe som har levt med sorgen i 30 år nu. Arkivbild från den 26 augusti 1993. Fartyget M/S Estonia i kaj vid Stockholms frihamn.
Det har gått 30 år och även om sorgen har mattats av har den blivit Eskilstunabon Sara Maxes ständige följeslagare.
– Jag tänker på mamma och Mats varje dag, berättar hon.
Sara minns den ödesdigra dagen för 30 år sedan som genom en dimma.
– Det var kaos. Ett enda kaos. Men vi samlades hemma hos mormor, alla släktingar och vänner. Och vi satt och tittade på tv:n där det rullade listor med namn på överlevande. Jag bara stirrade på skärmen i hopp om att de skulle dyka upp där. Men det gjorde de inte.
Saras mamma Gunilla Maxe och bonuspappan Mats Lindskog hade blivit bjudna på resan av hans arbetsgivare och fanns inte med på den ordinarie passagerarlistan, vilket gjorde att beskedet om deras död kom att dröja flera plågsamma veckor.
Den där dagen för 30 år sedan förändrade livet för alltid för många människor, då 852 person omkom. Men den är också en del av vår gemensamma historia.
– Jag har sett någon dokumentär om händelsen och försökte börja kolla på serien, men det gick inte, säger Sara.
Nyligen begärde en grupp överlevare och anhöriga att en förundersökning om mord bör inledas. De vill också att polis och åklagare ska få i uppdrag att omhänderta välbevarade kroppar som ska finnas intill fartyget.
– Det är deras känslor och tankar. Om det är viktigt för dem måste de få driva det här, säger Sara som inte själv ingår i gruppen.
– Det har gått så lång tid och jag skulle bara vilja ha ro. Jag tror aldrig man kommer komma fram till vad som egentligen hände, säger hon och överväldigas själv av hur sorgen väller fram när hon pratar om saken.
Flaggor på halvstång utanför Estlines kontor i Stockholm, tio år efter olyckan. Arkivbild.
Ändå hade Sara gärna velat att hennes anhöriga hade fått vila i jorden.
– För många är havet en fin begravningsplats, men för mig är den inte det.
Familjen ordnade en gravsten att gå till men Sara kände snart att det inte gav henne någon tröst, mamman och Mats fanns ju inte där.
– Jag kan tända ett ljus här hemma och tänka på dem. Så jag har dem liksom inom mig.
Så hur får man ro efter 30 år av sorg och saknad?
– Jag tror aldrig att man kommer att komma fram till exakt vad som hände. Och jag tror inte att vi helt kommer få någon ro.
Hon säger att "det är vad det är" och i det konstaterande hittar hon kanske det närmaste ro som hon kan komma.