När skabben härjade som värst bland rävarna i slutet på 1980-talet och början på 90-talet var arten illa ute. Av den tidigare stammen på cirka 150 000 djur återstod bara en spillra.
– När skabben kom svepte den brett över hela landskapet och rävstammen var nästan helt utslagen. Vi hade väldigt lite räv i Sörmland, säger Anders Nilsson, jaktvårdskonsulent vid Jägareförbundet i Sörmland.
Sedan dess har stammen återhämtat sig, men skabben är inte borta. Lokala utbrott kan drabba rävarna. Ju fler de är desto större risk för skabbutbrott. Men oftast återhämtar de sig ganska snabbt.
– Räven är en art som återetablerar förlorade områden väldigt snabbt. Om ett område är tomt på räv kommer nya rävar redan året efter. De har en enorm spridningsförmåga.
Skabben är inte heller lika dödlig för räven som när den först kom. Det är inte alla djur som dör av parasiten i dag.
Hur stor rävstammen är från år till år beror numera framför allt på tillgången på smågnagare. Finns det fler möss och sorkar har rävarna större framgång med kullarna och fler valpar överlever. Om rävstammen har vuxit ett år och det är ont om smågnagare följande år letar rävarna mat på annat håll, vilket gör att exempelvis markhäckande fåglar och rådjurskid utsätts för ett hårt tryck.
Forskarna tror också att det moderna skogsbruket som ger fler gräsbeväxta ytor gynnar räven. Fler gräsytor ger nämligen mer sork, vilket innebär mer mat åt rävarna.