Vård- och omsorgsboendet Lagersbergsgården i Eskilstuna har 164 lägenheter fördelade på fyra hus.
Rösten darrar när hon svarar i telefonen. Hon ursäktar sig och säger att hon måste sätta sig ner.
– Jag tittade precis ut genom fönstret och då var de här igen och hämtade någon. Helt täckta i sina gula plastkläder. Jag bara skakar. De hände två gånger bara i går. Jag törs knappt titta ut längre, säger hon.
Vi väljer att kalla henne Sonja. Hon bor på Lagersbergsgården i Eskilstuna.
Med bräcklig stämma berättar hon om dagar och veckor fyllda av ångest och vånda. Om rummet på andra sidan korridoren som plötsligt gapade tomt. Om gardinerna och blommorna som försvann och fönstren som lämnades öppna för vädring i dagar.
– Vanligtvis kommer det upp nya gardiner när någon annan flyttar in. Men inte nu.
Hon berättar att hon oroats över bristande hygienrutiner bland personalen långt innan pandemin. I januari drabbades boendet av kräksjuka. Flera brukare blev, enligt Sonja, sjuka två gånger.
– När jag hörde om corona tänkte jag: bara det inte kommer hit. Då är det bara att vänta in döden. Om de inte klarar kräksjukan – hur ska de då klara corona? Det var som en skräckfilm. Sedan kom det.
– Jag har inte sett någon med munskydd. Ibland har de handskar, men oftast inte. Det bor människor här som inte klarar sig själva. De kan gå in och hjälpa någon med hygienen, komma ut med en påse och ställa ner den på golvet för att sedan gå direkt in till någon annan. De har kommit in med en smörgås i handen – ingen tallrik, ingen servett, inga handskar – och lagt den direkt på mitt nattduksbord.
Sonja berättar om den grå likbilen med täckta fönster. Den har hon sett förut. Det som skrämmer henne är frekvensen och personerna som hämtar de döda, de som vanligtvis bär svarta kostymer, i sina heltäckande gula skyddskläder, masker och handskar. Hon kan rutinen utantill nu.
– De öppnar bagageluckan, bär iväg med en bår med rött täcke och kommer ut igen med en person under täcket. De rullar in båren och ställer sig och bockar för den avlidne. Sedan tar de av sig de gula rockarna och munskydden och lägger dem i bilen. Vid framsätet tar de av sig handskarna och tvättar händerna innan de åker. Så har de aldrig gjort förr.
Hon försöker prata med personalen. Känner ett behov av att lufta sina tankar. Men ingen tycks lägga märke till det hon ser.
– De kan ju inte förneka det här, tänker jag, och säger att jag har sett likbilen igen. Jaså, säger de. Det är väl corona, säger jag. Nej, det tror jag inte, säger de.
– Jag grät igår när jag ringde min son. Att ta in allt som händer och se det jag ser utan en människa här att prata med. Jag orkar inte längre. Jag bara sitter här, livrädd, och väntar på att det ska bli min tur.
Frida Söderqvist, verksamhetschef för äldreomsorgen i Eskilstuna kommun, skriver i ett mejl till tidningen att boendet har full bemanning och att andelen vikarier är låg. Hon vill inte bekräfta smitta eller dödsfall.
– Vi informerar inte våra brukare om andra brukares hälsotillstånd.
Fridha Söderqvist är verksamhetschef för äldreomsorgen i Eskilstuna kommun.
Hur tror du det påverkar förtroendet hos de boende?
– Jag förstår att man känner oro i den här situationen. Men man kan känna sig trygg med att vi har nödvändiga rutiner på plats och kompetent personal som hanterar smittan på ett mycket bra sätt.
Hur ser du på uppgifterna om bristande hygien?
– Om det stämmer att enskilda medarbetare brister i hygienrutiner är det givetvis allvarligt.
