Vad händer egentligen med påkörda djur längs vägarna? Både länets eftersöksjägare och vägentreprenörernas vägvakter tar hand om de trafikdödade djuren.
– Vi får det inrapporterat dels från privatpersoner som ringer Trafikverket, dels från våra vägvakter, säger Björn Viding, entreprenadingenjör på Svevia i Nyköping, som sköter vägnätet i det stora området från Nyköping, norrut till Trosa och Gnesta och västerut till Katrineholm och Kolmården.
Påkört småvilt läggs tillbaka i skogen. När det gäller större djur, som älg, kontaktas kommunerna och Trafikverket.
– En del kommuner tar emot påkörda djur på avfallsanläggningarna, andra gör det inte. Men ligger djuret på ett vägavsnitt utan bebyggelse kan vi dra in också större djur i skogen. Även smådjur tar vi med en bit bort från bebyggelse, det ska inte lukta vid bebyggelsen.
Svevias vägvakter åker runt och inspekterar vägarna med jämna intervaller.
– Vi har ganska hårda krav på oss, så fort ett djur upptäcks eller rapporteras ska det tas bort. Det är dels en trafikfara, dels ser det inte trevligt ut, konstaterar Björn Viding.
Gäller det de största djuren, som älg, tillkallas kranbil. Med de mindre räcker det med handskar eller skyffel för att forsla undan djuret.
Även eftersöksjägarna kallas när något större djur är påkört, antingen för att spåra djuret, eller för att agera kontaktperson mellan markägaren, som har "första tjing" på djuret och den jägare som eventuellt kan behöva spåra ett skadat djur. Ibland kan kontaktperson och eftersöksjägare vara samma person.
Eftersöksjägarna kallas på 97 procent av alla anmälningspliktiga viltolyckor, beräknar polisen Jan Olevall, viltolycksansvarig i Sörmland.
– De gör ett jättejobb, eftersöksjägarna. De ställer upp på sin fritid med låg ersättning, för att påkörda djur inte ska lida. Jag tror ingen vill att det ska ligga ett skadat djur i diket och lida, säger Jan Olevall.
Leif Fredriksson är en av 150 eftersöksjägare i Sörmland och han kallas ut på 70 till 100 uppdrag per år. Eftersöksjägarnas uppgift är att spåra skadat vilt i skogen, men ett djur som dött vid kollisionen kan ofta ha hamnat en bit bort från vägen.
Eftersöksjägarna kallas inte ut för de mindre, icke anmälningspliktiga djuren, men Leif Fredriksson säger, att ser han en död grävling lägger han in den i skogen. Ligger ett större djur dött på vägen ringer han Trafikverket om inte markägaren vill ha djuret, men han försöker själv flytta djuren, eftersom det tar tid innan Trafikverkets entreprenörer kommer.
– Annars får vi massor av samtal om samma djur, konstaterar han.
Viss hjälp i att städa vägarna har vägvakterna och eftersöksjägarna av djur.
– Mindre djur kan dras bort av rävar och fåglar. Kråkfåglar är duktiga på att se saker och ting. Kadaver lockar också rovfåglar, säger Mikael Alm på Trafikverket.
Landets vägar ligger alltid på någons mark, som har rätt till djuret.
– Är det nyss överkört och inget fel på det kan man absolut äta trafikdödat vilt. Men det hör till sällsyntheterna att man får djur i så gott skick att det går att äta. Om en långtradare kört på en hjort är det inte så mycket kvar, säger Brian Pedersen, som arbetar på Claestorps gård söder om Katrineholm.
Flera vägar går över Claestorps mark och det händer ganska ofta att eftersöksjägare ringer om vilt.
– Varannan, var tredje vecka i snitt under hela året, säger Brian Pedersen.