"Om det är en riktigt storväxt person så kommer den inte att få plats i våra fack", säger Jan Jaanpark som är gruppchef på bårhusets transportavdelning.
– Kropparna är större och tyngre och det blir fler och fler. Förut kom det någon enstaka men nu är det oftare, säger Katarina som jobbar på bårhuset i Nyköping.
Döden har alltid speglat föreställningar och livsbetingelser i sin tid. Där hädanfärden har betraktats som övergång till en annan existens har gåvor skickats med på färden. Under medeltiden kunde man stapla kvarlevor i benhus nära heliga reliker. Idag skapas digitala minnesrunor för att vi ska minnas våra saknade.
Idag förändras arbetsvillkor och fysisk miljö på bårhus, krematorier och begravningsbyråer när att allt fler avlider med så tunga kroppar att det kräver speciallösningar.
– Om det är en riktigt storväxt person så kommer den inte att få plats i våra fack. Då får vi använda oss av den breda och förstärkta britsen och rulla in den direkt i kylrummet på en golvplats, säger Jan Jaanpark som är gruppchef på bårhusets transportavdelning.
En människas värdighet har ingenting med kroppens storlek att göra, och det gäller in i döden. Anmärkningsvärt är ändå att den lyftanordning som ska hjälpa personalen på bårhuset ibland inte räcker till, exempelvis vid förflyttningar från bår till brits.
Begravningsbyråerna ser samma trend.
Lena Gard, kundområdeschef på Fonus, får hjälp av Douglas Öljarstrand att flytta en kista.
– Det finns tillfällen där våra normalkistor XL och XXL inte räcker till. Då får vi specialbyggda kistor. Det händer då och då, säger Lena Gard som är kundområdeschef på Fonus.
Douglas Öljarstrand, transport- och ceremonivärd på Fonus, tycker sig också märka att folk har blivit större. Till ungefär en avliden av tjugo måste man ha en större kista, säger han. Och det händer att begravningsbyrån vid hämtningar av avlidna får ta in hjälp med att bära.
– Ibland kan man komma till en lägenhet på tredje våningen utan hiss. Vi har hjälpmedel, absolut. Men vi vill göra det så värdigt som det går och använda bår, säger Douglas Öljarstrand.
Krematoriet i Nyköping kan inte ta emot kistor som blir för stora eller tunga.
Annelie Österman hämtar en kista som har förvarats i kylrummet.
– Det händer att vi får köra kistor till Eskilstuna och Linköping. Vi kan inte ta dem här i vår ugn eftersom vår insättare tar max 250 kilo. Där har vi legat på gränsen, säger krematoriemästaren Lars Blixt på Nyköpings krematorium.
Det kritiska läget under kremeringsprocessen är nämligen momentet när kistan förs in i ugnen, vilket måste ske i hast. Två personer är alltid på plats då, om något skulle hända. Kistan antänds innan luckan till ugnen har gått ner.
– I det här läget får inte kistan fastna. Då kan det bli brand här och hela krematoriet kan brinna ner. Skulle bara halva kistan ha gått in, då måste vi få in den på alla sätt och vis. Ut vill vi inte ha den, eftersom den brinner, säger Lars Blixt.
Femton sekunder är luckan öppen. Det är den tiden det tar att få in kistan i ugnen.
Av integritetsskäl får kistorna inte vägas och märkas upp med exakt vikt. För att ändå bedöma vilka kistor som måste transporteras vidare bedömer krematoriepersonalen vikten genom att känna på dem. De får också hjälp av begravningsbyråerna som är de som lägger ner kropparna i kistan, berättar Lars Blixt.
– Så de sätter en lapp med ordet ”tungt” på de tunga kistorna, säger Lars Blixt.
Begravningsskicket genom historien må spegla sin samtid, men avsikten har alltid varit att visa de avlidna vördnad och att hjälpa de efterlevandes sorg. De anpassningar av arbetsmiljön som idag sker på krematorier, bårhus och begravningsbyråer syftar egentligen till detsamma – bara i en tid när befolkningen blir allt tyngre.