Rockarna producerades av ett företag i närheten av Shanghai i Kina och levererades 100 000 åt gången. "Allt skulle betalas i förskott. Vi hade inte förmågan att bestrida leveransen", säger Magnus Andersson, fastighetschef för regionens verksamhetsservice.
Det var Östersundsposten som var först med att skriva om den snöpliga historien.
Våren 2020 rådde allmän brist på skyddsmaterial i Sverige. Ansvariga på landets regioner gjorde vad de kunde för att få fram masker, rockar och visir till sin personal för att därigenom försöka minska smittspridningen av covid-19.
Hos Region Sörmland gick det plötsligt åt närmare 50 000 engångsrockar i månaden, att jämföra med omkring 1 000 rockar innan pandemin. Behovet var skriande, men utbudet på marknaden minimalt.
– Det fanns ingenting, det var en enorm brist på den här typen av material, säger Magnus Andersson, verksamhetschef för fastighetsservice inom Region Sörmland.
Samtidigt saknades det inte erbjudanden från okända aktörer.
– Det ringde folk konstant med erbjudande om att sälja skyddsutrustning, säger Helena Tauberman, verksamhetschef för verksamhetsservice.
Vid den här tiden ingick Magnus Andersson och Helena Tauberman i en särskild grupp som arbetade direkt under den regionala sjukvårdsledningen för att hitta skyddsmaterial till verksamheten.
Gruppens val föll till slut på ett företag i närheten av Shanghai i Kina. Totalt beställdes 400 000 skyddsrockar som skulle levereras 100 000 åt gången. Med sig på affären hade de Hans Svensson, tidigare divisionschef för medicinsk service på Region Sörmland men då regiondirektör i Jämtland-Härjedalen.
– Vi tog kontakt med honom utifrån att vi hade möjligheten att köpa in en större mängd rockar, mer än vad vi såg att vi behövde just där och då, säger Helena Tauberman.
Rockarna levererades till Katrineholm i slutet av maj månad, varpå lasten delades lika mellan de båda regionerna.
Kostnaden inklusive frakt? Omkring 7,4 miljoner kronor för vardera region.
Men det visade sig snart att de nya rockarna inte höll måttet. Enligt företagets produktfilm skulle de vara vattentäta och därigenom skydda mot smitta. Regionens stickprovskontroller på ett hundratal rockar visade att de förvisso var vattenavvisande, men knappast helt täta.
– Det var i samband med att vi började ta emot dem som vi upptäckte att de inte motsvarade förväntningarna. Vi hade en rutin att funktionstesta allt material som kom till oss, för att ingenting skulle komma ut på avdelningarna utan att vi själva fått det godkänt, säger Helena Tauberman.
När det stod klart att rockarna var oanvändbara inom sjukvården gjorde gruppen en ansträngning för att se om någon annan verksamhet skulle kunna tänkas behöva dem. Men ingen hade ett så stort behov av vita rockar i tunn plast.
– Vi frågade runt inom vår egen organisation och externt om det skulle kunna finnas något annat användningsområde. Ett mindre antal kunde användas inom kultur och utbildning, men inte 200 000 stycken, säger Magnus Andersson.
Pengarna har inte gått att få tillbaka. Magnus Andersson beskriver läget som "otroligt knepigt".
– Det gick inte att köpa något material på faktura, allt skulle betalas i förskott. Vi hade inte förmågan att bestrida leveransen mot den kinesiska leverantören, säger han.
Men vad hände med rockarna? I Jämtland-Härjedalens fall ligger de i ett hyrt förråd och kostar 3 000 kronor i månadshyra.
De sörmländska exemplaren, däremot, lämnades till "destruering".
– Rockarna eldades upp, men jag vet inte var eller hur det skedde, säger Helena Tauberman.
Så gick det till när 7,4 miljoner skattekronor bokstavligen gick upp i rök.