Det var Ăstersundsposten som var först med att skriva om den snöpliga historien.
VÄren 2020 rÄdde allmÀn brist pÄ skyddsmaterial i Sverige. Ansvariga pÄ landets regioner gjorde vad de kunde för att fÄ fram masker, rockar och visir till sin personal för att dÀrigenom försöka minska smittspridningen av covid-19.
Hos Region Sörmland gick det plötsligt Ät nÀrmare 50 000 engÄngsrockar i mÄnaden, att jÀmföra med omkring 1 000 rockar innan pandemin. Behovet var skriande, men utbudet pÄ marknaden minimalt.
â Det fanns ingenting, det var en enorm brist pĂ„ den hĂ€r typen av material, sĂ€ger Magnus Andersson, verksamhetschef för fastighetsservice inom Region Sörmland.
Samtidigt saknades det inte erbjudanden frÄn okÀnda aktörer.
â Det ringde folk konstant med erbjudande om att sĂ€lja skyddsutrustning, sĂ€ger Helena Tauberman, verksamhetschef för verksamhetsservice.
Vid den hÀr tiden ingick Magnus Andersson och Helena Tauberman i en sÀrskild grupp som arbetade direkt under den regionala sjukvÄrdsledningen för att hitta skyddsmaterial till verksamheten.
Gruppens val föll till slut pÄ ett företag i nÀrheten av Shanghai i Kina. Totalt bestÀlldes 400 000 skyddsrockar som skulle levereras 100 000 Ät gÄngen. Med sig pÄ affÀren hade de Hans Svensson, tidigare divisionschef för medicinsk service pÄ Region Sörmland men dÄ regiondirektör i JÀmtland-HÀrjedalen.
â Vi tog kontakt med honom utifrĂ„n att vi hade möjligheten att köpa in en större mĂ€ngd rockar, mer Ă€n vad vi sĂ„g att vi behövde just dĂ€r och dĂ„, sĂ€ger Helena Tauberman.
Rockarna levererades till Katrineholm i slutet av maj mÄnad, varpÄ lasten delades lika mellan de bÄda regionerna.
Kostnaden inklusive frakt? Omkring 7,4 miljoner kronor för vardera region.
Men det visade sig snart att de nya rockarna inte höll mÄttet. Enligt företagets produktfilm skulle de vara vattentÀta och dÀrigenom skydda mot smitta. Regionens stickprovskontroller pÄ ett hundratal rockar visade att de förvisso var vattenavvisande, men knappast helt tÀta.
â Det var i samband med att vi började ta emot dem som vi upptĂ€ckte att de inte motsvarade förvĂ€ntningarna. Vi hade en rutin att funktionstesta allt material som kom till oss, för att ingenting skulle komma ut pĂ„ avdelningarna utan att vi sjĂ€lva fĂ„tt det godkĂ€nt, sĂ€ger Helena Tauberman.
NÀr det stod klart att rockarna var oanvÀndbara inom sjukvÄrden gjorde gruppen en anstrÀngning för att se om nÄgon annan verksamhet skulle kunna tÀnkas behöva dem. Men ingen hade ett sÄ stort behov av vita rockar i tunn plast.
â Vi frĂ„gade runt inom vĂ„r egen organisation och externt om det skulle kunna finnas nĂ„got annat anvĂ€ndningsomrĂ„de. Ett mindre antal kunde anvĂ€ndas inom kultur och utbildning, men inte 200 000 stycken, sĂ€ger Magnus Andersson.
Pengarna har inte gÄtt att fÄ tillbaka. Magnus Andersson beskriver lÀget som "otroligt knepigt".
â Det gick inte att köpa nĂ„got material pĂ„ faktura, allt skulle betalas i förskott. Vi hade inte förmĂ„gan att bestrida leveransen mot den kinesiska leverantören, sĂ€ger han.
Men vad hÀnde med rockarna? I JÀmtland-HÀrjedalens fall ligger de i ett hyrt förrÄd och kostar 3 000 kronor i mÄnadshyra.
De sörmlÀndska exemplaren, dÀremot, lÀmnades till "destruering".
â Rockarna eldades upp, men jag vet inte var eller hur det skedde, sĂ€ger Helena Tauberman.
SÄ gick det till nÀr 7,4 miljoner skattekronor bokstavligen gick upp i rök.