– Vi har varit slarviga. När en människa söker medborgarskap är det som att säga att "här vill jag ha min framtid" och det i sig är ett bevis på att integrationen har lyckats.
Ett sådant ställningstagande är värt ett högtidligare välkomnande än ett registerutdrag från folkbokföringen, tycker Erik Ullenhag, som studerat hur andra länder hälsar sina nya medborgare välkomna.
– Det går inte att kopiera de amerikanska ceremonierna rakt av, de kulturella skillnaderna är för stora. Men visst kan vi hämta inspiration från länder som USA och Kanada.
Att på amerikanskt vis svära trohet mot statsskicket har alltså inte varit aktuellt. Däremot ska den så kallade portalparagrafen om medborgarskapets betydelse ha en central roll i ceremonin.
– Det är ett sätt att göra det lite högtidligare och en garanti för att det ska vara lika över landet.
Frågan om medborgarskapsceremonier är långt ifrån ny, den har stötts och blötts under många år och av flera regeringar. Att den blivit verklighet just nu ser Erik Ullenhag som ett tecken i tiden.
– Tiden var mogen. Med över 15 procent utrikesfödda har det blivit allt viktigare att markera det som håller oss samman.
Kommunerna måste visserligen stå för arrangemanget, men staten ersätter de arbetskostnader som uppstår.
Kravet på årliga medborgarskapsceremonier är för övrigt bara en liten del i lagförslaget om medborgarskap. Förslaget, med den korrekta benämningen Proposition 2013/14:143, antogs av riksdagen 28 maj 2014.