Johan Lewenhaupt fotograferad framför Långdunker år 2000.
Johan Lewenhaupt blickar ut över Torparviken och det gulputsade bränneriet som ligger granne med Sparreholms slott. Decemberdagen är gnistrande vit och sjön blank. Han citerar sig själv och utgångpunkten för boken när han säger:
– Det kan vara både ett paradis och en fotboja att ärva en släktgård.
I boken berättar han och Jan Pontho parallellt om hur det är att ärva en gård och delar samtidigt med sig av sina tips och erfarenheter. Lewenhaupt om turerna i Sparreholm, Pontho om Segnäset i Stugun, Jämtland.
Johan upplever att förtroendet i att ärva förvaltandet kommer med ett stort ansvar och säger att det är skillnad på att sälja en gård man har köpt och en gård man har ärvt. Det har begränsat hans frihet – och öppnat dörrar.
– Det är en ynnest att få ärva en sådan här gård.
Men trots förväntningarna som har funnits på honom har han gått sin egen väg genom livet. När han jobbade som reporter på tidningen Folket parallellt med sina uppdrag för tidningen Gods och gårdar valde hans mamma, Margareta Wachtmeister, att inte vara så specifik när hon talade om det förstnämnda uppdraget, på grund av tidningens politiska färg.
– Mamma sa att "Johan jobbar på tidning och för Gods och gårdar".
1982 fick han jobb som skogshuggarpraktikant utanför Norrköping. Förmannen hade förberett Johans fem blivande kollegor på att de skulle få sällskap av en ny kille "som dessutom är greve".
– Det var som att mötas av fem långfingrar, säger Johan som minns perioden i skogen som tuff men lärorik.
I samma veva mötte han sitt livs kärlek ute på lokal. Chilenska Gendery var olik de godsdöttrar som modern hade "lanserat". Efter tre månader insåg han att förhållandet var på väg att bli seriöst och bad henne följa med hem för att träffa familjen. Under bilresan mot den 1 000 kvadratmeter stora 1700-talsherrgården Långdunker, berättade han vad hon hade att vänta sig – att huset var ganska stort och att han råkar vara greve. Men hon tog hans bekännelse för ett skämt.
– "Är du en greve så är jag fantomen", sa hon.
I dag delar de sin tid mellan tre hem. Det gula bränneriet på Lyftinge säteri och två lägenheter – en på Södermalm i Stockholm och en på Mallorca. De kallar sig för särbos men hoppas att det ska bli ändring på det framöver. Hon bor och arbetar främst som förskollärare i Stockholm och han tillbringar största delen av sin tid vid Båvens kant. Hon trivs bäst i stan, och han på landet.
Han talar om delningen med viss sorg. "Att deläga gårdar ställer till det för ägarna i onödan, det var också därför fideikommiss en gång infördes men av någon anledning togs bort igen".
Johan är den fjärde generationen som har ärvt gården sedan 1894 och han planerar att låta sina barn ta över inom kort. Där finns tre permanentbostäder, ett till varje barn, och ett enplanshus där han ser sig själv gå med rollator på ålderns höst. Samtidigt brottas han med frågan om vad arvet kommer innebära för barnen över tid, om det blir övervägande paradis eller fotboja?
1990 ärvde han och hans två syskon, Anna och Carl, gården av modern och hennes syster Mari-Ann Skiöldebrand. Efter några år ville systern bli utköpt och för tio år sedan bestämde bröderna sig för att dela upp egendomen i två. Johan säger att han fick mycket kritik för att ha varit drivande i delningen, men ser den än i dag som nödvändig.
– Det är inte första gången i världshistorien två bröder har olika åsikter om hur en gård ska drivas. I dag är vi inte längre delägare utan enbart bröder vilket förenklat mycket för oss båda, fast på olika sätt, säger han.
2016 sålde nämligen Carl Lewenhaupt den norra delen, som innefattar herrgården Långdunker, av den gamla gemensamägda släktgården till en fastighetsförvaltare i Stockholm.
Margareta Wachtmeister och Mari-Ann Skiöldebrand sålde Sparreholms slott 1980. 1996, då bilden togs, såldes det åter och ägs sedan dess av Anna Karinen med familj. Sedan dess har byggnaden renoverats.
Det var vid delningen av egendomen som Johans fastighet fick namnet Lyftinge. Gården är omkring 600 hektar stor och innefattar bland annat naturreservatet Sparreholms ekhagar, badplatsen och udden där hembygdsgården ligger. Men när hans mormors far, kammarherren Emil Dickson, köpte gården i slutet av 1800-talet var den över 6 000 hektar med 100 byggnader varav Sparreholms slott var en.
Även om Johan Lewenhaupt säger att han har funderat över att sälja sin del, som har värderats till omkring 100 miljoner kronor, är det inte aktuellt.
– Jag vill kunna åka förbi släktgraven och jag vill kunna se min familj i ögonen utan att få dåligt samvete.
Han ser det som att han lånar fastigheten av dess framtida ägare.
– Jag får förvalta den och förhoppningsvis bygga upp ett större värde. Sen får vi se vad Claes, Caroline och Louise gör med den.