"Allt handlar om förståelse. Ryttarens förståelse för vad hästen behöver och hästens förståelse för sin ryttare. När vi kommunicerar på samma våglängd kan vi lära hästen något och utveckla den", säger Sofia Eriksson.
Dammet virvlar runt hovarna när Sofia Eriksson, Vladimir Drybcak, och hästarna Sol XXXVIII och Il Fenicio II nästintill dansar fram över ridbanan med gröna åkrar och Båven som skimrande kuliss. Deras sätt att rida inte är som alla andras. Ingen hjälm på huvudet, fyrkantiga metallpjäser till stigbyglar och alltid enhandsfattning om tyglarna.
– Vi vill att hästarna ska ha det där pirret och att de ska tycka att det är lika kul som vi, säger Sofia Eriksson.
De sammanfattar sin ridfilosofi med ordet "empati" och centralt är bandet mellan häst och ryttare.
– Det handlar också om att göra vad situationen kräver, varken mer eller mindre. Ibland behövs en skarp udd, och ibland behövs det 30 sekunder där man sätter sig ner och förmedlar att "jag ser dig, vad ska vi göra så det blir bättre?". Det handlar om att hitta den spontana och empatiska instinkten där man gör det som behövs, säger Vladimir Drybcak.
Paret hade tidigare gästspelat på Sparreholms slotts hästcenter och hållit kurs på Wahlsund säteri mellan Sparreholm och Stjärnhov. Hemma i Sundsvall hade de börjat leka med tanken på att flytta, men först om några år. När de fick erbjudandet om att flytta in på Wahlsund säteri bestämde de sig för att skynda på sina planer och började packa.
– Man går liksom runt och nyper sig i armen varje dag, säger Sofia när hon visar runt i ridhuset med tillhörande kurssal och logi.
Här erbjuder de bland annat kurser och lektioner samt hästutbildning. De tar emot gäster som är inriktade på allt från dressyr till hoppning – det är inte tävlingsformen som står i fokus utan deras egen filosofi om samspelet mellan ryttare och häst och om att ridningen ska vara "så enkel att till och med en häst förstår sig på det".
Hon är född och uppvuxen i en liten by utanför Sundsvall, han är från Tjeckien. Men vid deras första möte antogs han komma från ett annat land – och de båda hade bara ögon för en tredje individ: hingsten Maffe.
Året var 2011 och Sofia Eriksson berättar att hon var på väg hem till byn när hon fick syn på ekipaget.
– Jag såg en stor fin jäkligt läcker hingst och någon som red runt på en liten paddock. Jag tänkte "aha, det där måste vara han ryssen som folk har pratat om".
Till skillnad från Eriksson som praktiskt taget växte upp i ett stall dröjde det innan Vlad tog plats i sadeln, när han var i 20-årsåldern.
– Men sedan dess har jag aldrig klivit av hästen. Jag stannade kvar i sadeln, säger han och ler snett.
"Alla föds med olika gåvor, och Vlads (Vladimir Drybcaks) gåva är att han är en sådan hästmänniska och att han har en förmåga att klura ut dem", säger Sofia Eriksson.
Han minns sin första ridtur. Det var en turridning i Tjeckien och trots sin brist på erfarenhet var han orädd och övermodig. Efter att ha tackat nej till att prova lite i paddocken bar det av – i galopp.
– Det slutade med att jag hängde på sidan av hästen, som galopperade rakt mot skogen. Jag ropade på hjälp "vad ska jag göra?" och fick till svar att jag skulle dra i tyglarna. "Vad då tyglar?", ropade jag tillbaka där jag hängde.
Till slut lyckades han ändå styra hästen mot en uppförsbacke och sakta men säkert stannade den in och började äta gräs.
– Och det var så kul att jag aldrig har kunnat sluta!
När Sofia Eriksson passerade den där läckra hingsten och hans påstått ryska ryttare för tredje gången kunde hon inte hejda sig. Hon svängde in och ställde sig vid staketet för att spana in hästen. Vlad å sin tur hade knappt lagt märke till åskådaren när han var klar.
– Han var så inne i sin ridning. Och jag tänkte att så där vill jag också rida! Galoppen, de samlade rörelserna. Jag blev helt tagen, minns hon.
"Man kan göra ridningen hur teknisk som helst, men risken finns att man tappar den intuitiva spontana kontakten med hästen då", säger Sofia Eriksson.
Hästarna har dessutom tagit Vlad på en inre resa. För att kunna möta sina fyrbenta vänner har han fått läsa sig att vara totalt närvarande.
– Det handlar om att verkligen ta in nuet, andra gör det med mindfulness eller yoga, vi gör det med hästen. De är utmärkta lärare! En snäll lärare på 600 kilo som aldrig missar om du gör något fel.
Förutom hästverksamheten har de båda andra jobb, hon på en skola i Nyköping och han som sjuksköterska. De har flera exempel på hur arbetet med hästarna har hjälpt dem i övriga yrkeslivet.
– Att bara vara kring hästar har stärkt mig när det gäller ledarskap. Och tankesättet och psykologin kring hästar går att applicera på så många skeenden i livet. Som om jag har en elev som är upprörd och arg, hur når jag den personen? Hur gör jag så vi får förståelse för varandra? Det har jag lärt mig genom hästarna, säger Sofia Eriksson.