Hans Gedda fotograferad inför sin 80-årsdag.
Han minns barndomen i Flen, där han tillbringade nästan alla lediga timmar i skogarna kring Thuleparken och sprang så snabbt på Ekborgen att tränarna lämnade in klockorna hos urmakaren eftersom de verkade ha fått fnatt. Den senare SM-mästaren Dan Waern var en av tränarna som såg potential i Hans Gedda.
– De vinkade till sig mig och sa att de ville träna mig professionellt. Men jag sa "nej, jag springer bara så här fort för att imponera på tjejerna", minns han själv.
Men han hade redan fått sin första kamera och visste att hans framtid låg i den.
Tävlingsinstinkten har alltid funnits där, även om han valde bort löparbanan. Gedda bestämde sig tidigt för att bli en världsstjärna. Redan under tonåren kunde han se sig själv på en löpsedel, efter att ha vunnit en fototävling med en Rolleiflex-kamera i potten.
– "Femtonårig Flensbo vann pris" stod det i Eskilstuna-kuriren, minns Gedda.
"Femtonårig Flensbo vann pris" stod det i Eskilstuna-kuriren, minns Gedda om sin första triumf.
Medan Hans Gedda visar runt i hemmet, som känns som ett personligt galleri intill Båvens kant – med tavlor han har fått i present och egensignerad konst – dansar hundarna Rivel och Jack, döpta efter clowner, runt hans fötter.
Även om han upplever tiden som abstrakt och irrelevant i många avseenden är den kristallklar i andra. Gedda konstaterar att det är 16 år sedan han lämnade Stockholm, studion på Götgatan och det tillhörande mörkrummet. Där och då slutade han med porträttfotografi.
"Plötsligt läser man det: 'Vilhelm Moberg är död'". Två chanser gick författaren och fotografen förbi – någon tredje blev det aldrig. Hans Gedda berättar om porträttet han önskar han tog.
Faktum är att han nådde en vändpunkt redan 1990, då Nelson Mandela släpptes ur fängelset och Gedda fick den unika chansen att fotografera honom. När han väl hade satt upp sin fond på UD kom dock Mandelas representanter in och sa att han var nervös och ville ställa in – då klev utrikesminister Sten Andersson (S) in och förklarade att "Gedda är Palmes fotograf", vilket avgjorde saken.
– Det var enda gången jag hade en utrikesminister som assistent, för han fick hålla blixten.
Han tog bara några få exponeringar men resultat blev odödligt. Bilden av Mandela med knuten hand, frihetstecknet, i pannan är ikonisk. Själv beskriver Gedda fotograferingen som en höjdpunkt och slutet på en era.
– Inget kan jämföras med det.
2013 ställde Hans Geddas verk ut på Nationalmuseum i Stockholm. I augusti är det åter dags, på Fotografiska.
Gedda har plåtat Tove Jansson, bakis efter en oplanerad fylla med densamma, Andy Warhol, spontant i samband med ett annat jobb där den mytomspunne konstnären dök upp samt kungen – vid flera tillfällen. För att bara nämna några.
Han har valt att inte märka sina porträtt med årtal. De få gånger han har gjort det har det blivit en brutal påminnelse om tidens gång och i dag finns många av de han har förevigat inte kvar i livet.
– Det går så fort, jag hinner inte med riktigt, säger han och blickar ut över sjön.
Hans Gedda på bryggan vid det egna hemmet, med Båven som kuliss.
Även om han har lämnat mörkrummet och porträtten bakom sig så fortsätter Hans Gedda att skapa. På sitt eviga tema och liv och död skapar han stilleben av föremål från skogen. Genom att arrangera döda föremål gör han dem liv och med kameran förevigas dess existens.
– Det roar mig, det är skönt. Man måste hålla igång, känna att man lever. Jag kan ju inte bara sitta och mata fåglarna, det har jag ingen läggning för.
Hans Gedda tog emot kungens medalj i åttonde storleken i högblått band 2015.
På utställningen "Nära ögat" på Fotografiska, 26 augusti–22 januari, kommer besökarna dels att få se välkända porträtt, dels bilder som aldrig visats förr.
– Bland annat opublicerade bilder som jag tog när jag flyttade till Stockholm 1964.
Framöver skulle han gärna visa upp mer av sina stilleben. Och några av de många skulpturer han har skapat – som de gipsinfattade fiskfjällen som står på ett av borden i hemmet.
"Jag saknar inte porträtten, jag har jämt att göra med mina stilleben. Det tycker jag är intressant", säger Hans Gedda. Han drömmer om att få göra utställningar renodlade med stilleben och skulpturer i framtiden.
Hundarna Jack och Rivels ständiga rörelse och närvaro för tankarna till hur Gedda beskriver sitt eget manér bakom kameran när de begav sig. "Som en cirkusartist".
– Jag går spontant på min intuition, den inre rösten säger till mig "det där ska du göra, gå närmare". Då är jag som en cirkusartist, jag dansar runt och slänger med kameran.
Han fotograferar fortfarande varje dag. När molnen plötsligt formar sig "precis som Strindberg" eller när ljuset skapar magi på Båvens yta. Och de stilleben han formar på det lilla bordet utan för boden.
Han visar upp kameran, en belgisk Zabado, och sveper in sig under duken, eller matadorcapen, för att visa hur han arbetar under. Och plötsligt har clownerna slutat sin dans. Husse arbetar och de ständiga följeslagarna vilar tryggt strax intill.